Kl 13 idag smäller det

Varje gång man borstar håret på Signe (och ofta Tora med för den delen) skriker hon som om man sticker kniven i henne, även om man typ badar henne i balsamspray innan. Nu tror jag inte att det gör så himlans ont egentligen, utan att det mer har blivit en grej av det, en typ jag-skriker-som-en-stucken-gris-när-jag-borstar-håret-grej. Hur som helst är det en jävligt jobbig grej. Och jag säger varje gång "Men om det gör så himla ont, så får vi klippa ditt hår så slipper du borsta det varje dag", och Signe skriker till svar "NEJ! INTE KLIPPA HÅRET".

Fram till igår då, då hon plötsligt svarar "Okej då", förvisso ackompanjerat av en djup suck, men ändå. Så jag agerar snabbt, lämnar barnen hos dagmamman och bokar därefter raskt in en tid hos frisören redan till nästföljande dag (hoppas på bättre utfall denna gång). Ser framför mig Signe i en kortklippt, lättskött page med en trendig mini-lugg som helt enkelt inte kan doppas i maten. Hela dagen är jag sådär lite smånöjd ni vet, sådär nöjd som man är när man tycker att man lyckats med något riktigt bra. Denna känsla varar ända till dess jag åker och hämtar barnen hos dagmamman och Tora och Signe springer mig till mötes.

"Mamma", ropar Tora glatt. "Signe har bestämt sig hur hon ska klippa sig"
"Jaså", hur då?", svarar jag förväntansfullt.
"Som Jack"

Det är bara hår, det växer ut igen.
Det är bara hår, det växer ut igen.

Tur att jag inte körde franskt

Det var inte utan att jag kände mig lite piffig när jag med Astrid svassade runt i Farsta Centrum idag med min böljande långklänning och uträttade diverse ärenden. I alla fall fram till tvåtiden när Astrid började knorra och jag kom på att "Just fan, jag måste ju amma också".

Nåja. Det är inte alla som har visat trosorna i Farsta Centrum.

Har du?

Leffe och jag

Idag är det tisdag och en av de två dagar i veckan som jag och Astrid har för oss själva, i alla fall sex timmar av denna dag. Drygt två timmar av dessa sex sover Astrid, vilket ger mig i runda slängar fyra timmar av egen tid i veckan. Man kan säga att det är en hel del som jag vill klämma in på dessa 240 minuter. Jag vill hinna träna, blogga, vila, fika, läsa.... listan kan göras lång. Det enda jag inte gör under denna tid är att städa. Livet är för kort för att städas bort. Inte sant?

I alla fall, idag tisdag är Signe hemma sjuk. Man kan då lätt tro att dagens två timmar av egentid går förlorade, men som trebarnsmor får man lära sig att vara kreativ. När jag således efter lunch konstaterade att Signe med sina 39 grader i feber förmodligen skulle slockna när som helst och att Astrid troligen skulle göra detsamma om tillfälle erbjöds, packade jag helt sonika in ungarna i fleezefiltar och bäddade ner dem i syskonvagnen. Sedan proppade jag i hörlurarna i öronen och hämtade hem appen från Sveriges Radio och letade upp arkivet för årets sommarpratare. Denna oerhört lyckade kombination blev 1 och 1/2 timmes rask promenad med en touch av kultur. I vackert höstväder. Tyvärr hakade poddradion upp sig och jag var tvungen att lyssna på den första av sommarpratarna i listan, vilken råkade vara Leif G W Persson, och jag var dessutom tvungen att lyssna på den första kvarten av hans program två gånger då det råkade bli något strul med tekniken. Men vad fan. Man gillar ju Leffe. Det gör man.

Alla således nöjda och glada. Utom Signe då, som efter att ha sovit i dryga timmen i vagnen, vaknar upp när vi nästan är hemma och konstaterar att "hon haft världsatråkigt under promenaden" då hon ju "sov hela tiden och inte hann leka något".

Oh well. Man kan inte göra alla glada.

What to do

Jag har varit hemma i snart 8 månader nu. För ett halvår sedan trodde jag aldrig att jag skulle säga det här men... ...jag saknar faktiskt jobbet lite.

När jag var hemma med Tora så pluggade jag på halvfart.

När jag var hemma med Signe så började jag blogga.

Jag behöver således något nytt litet projekt att ta tag i nu med.

Förslag? Själv funderar jag på att bygga om garaget till ett stall och köpa en häst.

Säg inget till Janne bara.

Fel

Det ringde en förvirrad dam hit häromdagen, som visade sig ha ringt fel, vilket påminde mig om den gången vi fick reda på att vårt telefonummer lätt kan förväxlas med telefonumret till en ögonklinik i 08-området. Det skedde också genom en felringning.

Ring Ring

"Ja, det är Millan", svarade jag som jag brukar.
"Jag står här utanför porten men vet inte om jag har kommit rätt", sade en tant på andra sidan luren med darr på rösten.
"Ehh, porten?", undrade jag, med viss rätt eftersom vi bor i villa.
"Ja, jag står här gatan men kan inte läsa vad det står på dörren", upprepade tanten.
"Nu förstår jag inte riktigt?", fortsatte jag medan sneglade ut genom fönstret för att se om det stod någon liten tant därute.
"Är det inte ögonkliniken jag pratar med?"

k

Pappa fick bajs

Jaha, så var det officiellt då. Jag har som första person slagit Janne i Wordfeud. Ni som känner Janne, aka ordvrängarnas okrönte konung, förstår kanske vilket oerhört nederlag det här är för honom. Eller som Signe uttryckte det när hon fick reda på utfallet av spelet: "Mamma fick guld. Pappa fick BAJS", vilket tydligen är det nya heta uttrycket i våra hoods (läs hemma hos oss) för att man förlorar någonting. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Ursäkta mig. Nu måste jag uppdatera min statusrad på Facebook också.

No more lies

Idag hade jag min femte ridlektion, därför kändes det extra skönt att imorse äntligen väga in mig på 75,0 kg. Skönt att slippa ljuga liksom. Det känns som att hästen (hon heter Angel by the way, hästen jag rider) varje torsdag har tittat lite förebrående på mig varje gång jag suttit upp i sadeln med ett: "Hallå, du sa faktiskt att du vägde 75 kg. Ljög du eller?! Gud vad lågt".

Fram tills idag då!

Nu har jag faktiskt bara två kilo kvar till vikten jag hade när jag blev gravid med Tora. Dock kan man lugnt konstatera att kroppen är långt ifrån densamma. Man skulle kunna säga att de där två sista kilona mer än gärna får plockas direkt från magen. Inom ridningen pratar man om att man som ryttare ska få hästen att gå dit man vill bara genom att man förflyttar sin tyngdpunkt ytterst lite. "Tänk att du bara flyttar över magmusklerna åt det håll du vill hästen ska gå", sa min ridlärare till mig häromsistens.

Mohahahaha! Magmuskler! Det har jag inte haft några på snart sex år. Och om jag skulle få för mig att flytta över hela fläskpaketet som jag har runt midjan, skulle hästen för fan välta.

Gjorde just det

Vet ni vad jag hatar? Jo, när man halvligger slött i sängen, läser lite bloggar eller något annat trevligt, försiktigt sörplandes på lite nybryggt kaffe. Och så SPILLER MAN SKITEN rakt ner i urringningen så att man måste RESA PÅ SIG och torka och hålla på!

Hatart.

Dagens tova

Astrid: "Ånej, vi var bortbjudna idag och jag som ser ut som SKIT i håret ärligt talat. Hoppas inte någon märker någonting. Om jag sitter här och låtsas som om det regnar..."

Linn: "Du kompis, du är lite tovig där bak i håret. Jag vet inte om du märkt det själv men jag tänkte att du kunde kanske säga till din mamma eller nåt"

Astrid: "Ånej, skit också. Jag visste det"

Astrid: "Du bruden! CHILLA LITE VA!! Det ska faktiskt vara sådär. Och förresten har vi slut på balsamspray där hemma."

Linn: "Okej, tagga ner lite. Tänkte bara vara lite shysst ju"

Trevligt besök

Imorgon kommer mammalediga kollegor med barn hem till mig på lunch. Enligt planeringen hade jag tänkt baka en chokladkaka att bjuda på till kaffet ikväll, men så upptäcktes det att vi i familjen fått påhälsning av den lille polaren springmasken, så istället blev det till att byta alla sängkläder och handdukar, tvätta och skura alla toaletter och handfat samt skrubba alla barnens leksaker. Så det bidde ingen kaka.

Vad tycker ni? Prioriterade jag rätt här? Vad hade ni helst velat ha om ni var bjudna på lunch hem till någon, lite chokladkaka med valnötter eller ett par springmaskar?

Jag kan säga att för en som knappt ätit några sötsaker under snart en månads tid är valet inte alldeles självklart.

Tekniken och jag

Testar att blogga från min nya SMARTphone. Blev totalt utskrattad i lördags när jag sa att jag skaffat en I-iphone, men när jag visade den så bara "Ha ha, det där ingen I-FÅÅN. Det är en SMART-FÅÅN".

Ja, ja, ja.

/Hon som inte visste att det var någon skillnad

Konstaterande

Alltså. Man känner sig inte direkt jätteuppmärksam som mamma när man helt plötsligt vid matbordet bara: "Men Astrid. Har du fått två tänder? Har du haft dem länge eller?"

Nej. Det gör man inte.

Billigt

Jag går runt på fyra amnings-BH:ar. Två svarta och två vita, varav en av dem har hängt med sedan Tora var liten. Ohh, the luxury.

I alla fall. En av de svarta gick sönder häromdagen, så det blev till bege sig till Farsta C ( igen) för att köpa en ny, där jag till min glädje upptäckte att Kappahl har en drive just nu. 99:- för alla BH:ar, inklusive amnings-BH:ar. De har en helt okej och förhållandevis snygg historia med bygel som jag tycker sitter skönt och funkar bra. Och hey, 99 pix liksom.

Ett litet tips bara.

10 kilo

Jodå så att. Vågen går åt rätt håll. Det är nämligen så att man helt enkelt inte k a n misslyckas med giviktkoll.se. Man får utförliga måltidsförslag dag för dag som man kan välja att följa eller så äter man något annat och matar in det i programmet istället. Tydliga staplar visar om du får i dig för mycket kolhydrater/energi eller om du kommer minska i vikt. Jag har valt att köra stenhårt i veckan eftersom man till helgen riskerar att få gäster eller bli bortbjuden, och det känns ju lite oartigt att ta med sig egen matlåda.

Dagens (eller egentligen gårdagens) vikt: 76,5 kg

Den uppmärksamme bloggläsaren upptäcker här att jag gått nu gått ned exakt 10 kg sedan i mars. Inte så illa pinkat tycker jag själv.

Så är det

Jag hatar måndagar. Alla tre barnen har varit hemma fredag, lördag och söndag och på grund av att vi bor i snåla Huddinge Kommun som bara ger barn till föräldralediga föräldrar 15 timmars förskoletid i veckan, måste Tora och Signe vara hemma med mamma och lillasyster ännu en dag. Hur man än vrider och vänder och försöker, så är det omöjligt att tillfredsställa oss alla fyra. Om gnäll- och irritationsfaktorn är tämligen hög vid lunchtid så är den på väg att slå i taket när det är dags för middag. Dock är man vid det här laget en rätt luttrad trebarnsmor som anser sig ha en rätt god förmåga att förutse händelser som skulle förvärra situationen ytterligare.

Jag (med rätt skarp och varnande röst): "Nu vill jag att ni slutar springa runt och jaga varandra för annars kommer det sluta med att någon snubblar, slår sig och börjar gråta och det orkar jag bara inte med"

Tora (med en sådan där insiktsfull röst som bara en lillgammal femårig flicka har): "Jo mamma du orkar. För du är mamma och orkar allting. Till och med gråta lite själv"

Ödet Schmödet

I lördags när vi var på väg hem från Nyköping och den årliga kusinträffen, fick jag helt plötsligt syn på ett ansikte jag kände igen i bilen i filen brevid. "Titta", utbrast jag. "Där är ju Dogge". Jag bara, värsta kändis-spottern!

Och vem tror ni jag nästan krockar med inne på Djurmagazinet i Farsta Centrum när jag och Astrid är där som hastigast efter hennes 6 månaderskoll (jag veeeeet, 6 månader redan!! Var ska det här sluta?) på BVC då? Rätt! Dogge igen. Jag bara, värsta Dogge-magneten också.

Är det inte lustigt, det där när man inte träffat någon på typ tio år och sedan springer in i denna person av en slump, och sedan gör man det plötsligt igen bara tre dagar senare. När jag var ung hade jag någon teori om att när detta hände, så ville ödet berätta för det här två personerna att de hade något att prata om, något som kunde leda dem båda vidare. Nu är jag väl mer inne på att det är just en slump och inte så himla mycket mer faktiskt (shit vad tråkig man blir när man blir äldre, har ni tänkt på det? Kommer det bli värre?)

Fast kanske ändå. Tror ni det finns något som Dogge vill berätta för mig?

Hur är det med den där cykeln egentligen, får man den fortfarande på köpet?