Kan även användas som ankare

En vecka har nu gått sedan jag joinade det där giviktkoll.se och jag är överlag positivt inställd till det hela. Dagens vikt 77,6 kg, vittnar ju om att det rör sig åt rätt håll i alla fall.

GI då? Är det grejen för mig? Mja, jag kan helt klart leva fint utan större mängder potatis, vanlig pasta och vitt ris. Och kanelbullar och smågodis har väl inte varit okej enligt någon diet så vitt jag vet. Men för fanken bröd! Kom igen nu. Jag är mackoman. Nästefter min familj så älskar jag BRÖD mest i världen. Tunnbröd, hällekakor, skogaholmslimpa... åhh jag tror jag dör en smula nu.

Idag bakade jag faktiskt lite GI-bröd efter ett recept på giviktkoll.se innehållandes rågmjöl, havrekli och linfrön, kryddat med sältan från mina tårar som droppade ner i den gråa sörjan i bunken när jag tänkte på hur jag aldrig mer kommer får sätta tänderna i en skiva skogaholmslimpa med smör och ost. Och när jag som bäst stod där och knådade fick jag syn på kaninernas burk med pellets som stod på diskbänken och jag tänkte att jag lika gärna kunde mixa dom med lite ljummet vatten, slänga i lite jäst och stoppa in i ugnen Det skulle inte bli någon större skillnad.

Men förutom det. Nötter är också godis. Har jag hört.

Påsksång?

Akan-kakan berättar att hon satt sin dotter i barnkör, vilket är lite lustigt för typ samma dag som jag läste detta hade Tora varit på sin första körövning i kyrkans barnkör. Hon fick börja där, inte för att vi är speciellt kyrkliga (vilket blev väldigt uppenbart), utan för att hon gillar att sjunga och gärna ville börja. Bättre argument finns väl inte. Och häromdagen fick jag ett smakprov på minikörens repertoar.


"Gult är den som förlåter. Gult finns där när du gråter", sjöng hon så fint vid frukostbordet.


"Vilken fin sång. Sjunger ni den i kören?", frågade jag.

"Ja"

"Jättefint. Men jag tror nog att ni sjunger Gud och inte gult"

"Va? GUD?"


"Ja, Gud"


"Aha"


Någon som vill komma på uppvisningen minikören har i kyrkan i början av oktober. Det kan nog bli en upplevelse utöver det vanliga.

Gud?

Plötsligt händer det

För snart fyra år sedan såg det ut så här och ett inte långt därefter var vi alla sex tjejer från samma kompisgäng från grundskolan mammalediga samtidigt. Och nu vill det sig inte bättre än att fyra av oss är hemma igen med nya små töser och som bonus fick vi in Cilla och Gustav i gemenskapen också. Nu ska det väl ärligt sägas att det inte är direkt jätteofta som vi ses allihopa samtidigt på samma gång men i torsdags så fick vi faktiskt till det. Pötsligt är hela huset fullt av barn som kryper runt och dreglar över hela parketten och turas om att dra Astrid i håret.

Allmänt trevligt kaos med andra ord.

Men så plötsligt, precis när vi ska sätta oss till bords och avnjuta den vidunderligt goda GI-pastan med tonfiskröra (jag måste liksom försöka övertala mig själv här att GI is da shit) som jag svängt ihop, ja då sover alla barn. SAMTIDIGT. Vad är oddsen på den?

Imorgon är det jag som köper mig en trisslott.

Full rulle på Linn, Majlis och Gustav

Majlis kör plankan medan Ilse chillar

"Smajlis"

Astrid hade kul med kompisarna

Om vi bodde i Kina kanske...

Jag har nu officiellt gett upp hoppet om att på egen hand gå ned de där sista 5 kilona (tycker jag gör allt rätt men vågen står för fan still), så i går abdikerade jag och signade mig upp för ett litet "turbopaket" här! Inom 100 dagar, dvs senast 1 december, ska vågen stå på 73 kg. Annars får jag nyttja deras viktgaranti, som tyvärr inte innebär att Ola Lauritzon kommer hit och trollar bort lite bukfett, utan att jag får ett års gratis medlemskap till. Vad man nu ska med det till när det så uppenbart inte funkar då.

Men, men, nu ska jag inte vara sådan. Faktum är att jag nog är lite väl optimistisk. Säger liksom inte alla GI-people med tindrande ögon att "GI är så mycket mer än en bantningskur, det är en lifstiiiiiil". Well, jag får se hur det blir med den saken, men till en början så byts nu alla snabba och ettriga kolhydrater ut mot låååååångsamma sådana. Inte för att vi var några sockerjunkies förut direkt men jag sticker inte under stol med att bröd, potatis och ris har varit stommen i vårat matintag. Det har i alla fall inte varit quinoa som serverades till middagen idag. Det blev väldigt uppenbart. Tora slickade lite på detta nya men serverades sig därefter av det välbekanta riset som jag kokat just in case. Signe däremot, som lever efter parollen "I try anything once" försåg sig både en och tio gånger.

"Mamma, kan jag få lite mer sån där.. .. chihuahua".

"Med lite smör på tack"

Sa du snopp?

För att fotsätta på det här snusktemat som jag verkar ha påbörjat, kan jag berätta om hur det lät när vi läste godnattsaga häromkvällen.

"Lilla spöket Laban stod där så bekymrad med sin kedja när kammarjungrun tittade fram. Hellesnoppane mejen, pep hon"

"Vad sa du mamma?"

"Hellesnoppane mejen. Haha!"

"Snopp!!??"

"Ja. Hihi"

"Vem säger så?"

"Kammarjungfrun på slottet Godmorgonsol tydligen"

Hellesnoppane mejen! Ja. Vem säger så?

De rimmar så jag svimmar

Det rimmas en hel del här hemma just nu. Tora har förvisso kunnat rimma ett tag men Signe har nyligen fattat galoppen.

"Mamma, rimmar lapp och napp?"
"Ja, det gör det"
"Vad ska det sluta på?"
"app"
"Aha"

***

"Mamma, rimmar träd och fläd"
"Ehh, ja"
"Vad ska det sluta på?
"äd"
"Okej"

Som ni märker är det inte så himla viktigt att orden har någon betydelse. Inte heller verkar det vara så värst viktigt att man förstår vad orden betyder. Hoppas jag. Så här lät det nämligen från Tora när vi badade häromkvällen och Signe skvätte vatten hej vilt omkring sig.

"Signe, plasketiplask"
"Ditt lilla fnask"

Så funkar det

Yllet funderar över hur chockad hennes dotter kommer bli när hon får reda på hur man egentligen gör barn, vilket får mig att minnas när Tora fick klart för sig hur just detta går till. Det var faktiskt bara för ett par månader sedan som hon frågade mig "hur bebisen egentligen kommer IN i magen". Att den kommer UT genom snippan däremot var tydligen inte så svårt att förstå, vilket undertecknad fortfarande efter tre förlossningar inte för mitt liv kan begripa hur det egentligen går till. Hur som helst, jag funderade någon sekund över om jag skulle trassla mig ur situationen eller om jag skulle gå rakt på sak och utan sköna omskrivningar rent tekniskt berätta hur det faktiskt fungerar. Jag valde det senare. Toras ögon var stora som tefat och man kunde riktigt se hur förundrad hon var och hur hon försökte föreställa sig hur detta hon fick höra faktiskt gick till.

"Så när jag låg i din mage, då hade pappa stoppat in sin snopp i din snippa?"
"Jo", så var det ju måste jag erkänna.
"Och när Signe låg i din mage, då hade han gjort det igen. Och Astrid med?
"Ja", svarade jag och började känna mig lite som en snuskhummer och smått obekväm.
"Aha. Så om ni vill ha en bebis till, då måste pappa stoppa in sin snopp i din snippa en gång till?"
"Ja det måste han ju".
"Då vill jag vara med!!"

Skulle inte tro det.

Spoling

Låt oss hoppas att de inte står och kontrollväger folk inför första ridlektionen för i sådana fall får jag nog åka hem igen med svansen mellan benen. Att jag fixar 75 kg innan nästa torsdag anser jag numera vara uteslutet, såvida man inte får någon släng av vinterkräksjuka eller nåt. Kanske finns det någon som har en binnikemask att låna ut?

Men, men.. det har gått lite nedåt i alla fall.
Dagens vikt: 78,1 kg

Och då ska ni veta att jag slitit rätt hårt för de där ynka 400 grammen. Inget godis, inget fikabröd, inga kolhydrater efter kl 15 och träning nästan varje dag. Jag hade hoppats på minst 1 kilo minus men min kropp verkar desparat vilja behålla de där fettreserverna. Gud vet till vad. Och helst av allt verkar den vilja ha dem placerade runt midjan, Ok, jag har väl aldrig riktigt haft någon getingmidja att tala om men den här spolformade kroppen som jag har nu kan jag inte riktigt förlika mig med. Faktum är att jag nu är nere på vikten som jag hade när jag blev gravid med Astrid och jag kommer nu i nästan alla mina pre-preggo byxor. I alla fall de byxor som är låga i midjan. Byxor som knäpps i jämnhöjd med naveln får jag inte igen utan att få en härlig dubbelvalk mitt på magen.

Och jag som måste köpa nya ridbyxor nästa vecka. Oh the joy.

Utrensning II

Idag har Tingeling varit här och hämtat mina gamla mammakläder och Astrid och jag har fortsatt utrensningen av urvuxna plagg. Eller rättare sagt, jag har härjat vilt bland barnens kläder medan Astrid har hållt mig sällskap genom att ligga och chilla på diverse golv och sängar i det sovrum där utrensningen för närvarande har ägt rum.

Nu tycker jag inte att Astrids insats på något sätt ska föringas. Det är faktiskt väldigt jobbigt att ligga på golvet, tugga på någon leksak (läs: försöka svälja) och samtidigt försöka följa mamma med blicken vart hon än går. Det är nämligen så att om en mamma försvinner ur synfältet någon sekund för länge så betyder det att hon kanske a l d r i g kommer tillbaka, och då måste man ju storgråta lite så att mamman förstår att hon ska komma tillbaka illa kvickt.

Man kan sammanfatta det som så att en garderobsrensning tar avsevärt längre tid om ens barn börjar störtböla varje gång man försvinner bakom garderobsdörren som om man upptäckt ett nytt Narnia eller något, men att vi till slut har lyckats rensa ut hela två kassar med barnkläder samt kastat lika många.

Måste erkänna att det är lite vemodigt att göra sig av med de där bodysarna i storlek 56. Mammabyxor i storlek XL däremot. En helt annan femma.

Bråttom

Anledningen till att jag inte redovisat vikten på några veckor är inte att jag glömt det, utan att det har stått jävligt still ett tag.
Vad kan jag säga? Det är gott med glass på sommaren.
Men så började jag räkna lite och upptäckte att det bara är 3 veckor kvar till min första ridlektion. Gaaaah, nu börjar det brinna lite i knutarna!

Gårdagens vikt: 78,5 kg

3,5 kilo på tre veckor... hmmm... det här kan bli tufft.

Kan man rida naken?

Visby..

..eller "jag har närt en heffaklump vid min barm".

Tack då för helvete

Okej att vi har haft semester ett tag när alla rutiner liksom sätts lite ur spel, och vi har ju dessutom varit sjuka hela familjen i några dagar, men gnälligare ungar än våra får man för tillfället leta med ljus och lykta efter. Det gnälls lite hit och dit, över att man inte får tre glassar utan bara två, över att man måste GÅ till stranden och över att man måste gå och lägga sig bara EN timme senare än vanlig läggtid. Jag ger er dagens middagsgnäll som ännu ett exempel.

Tora: ÅHHH, ugnspannkaka IGEN. Det åt vi ju IGÅR OCKSÅ.
Jag: Vi äter rester idag. Och ni tycker ju om ugnspannkaka.
Tora: Men inte TVÅ GÅNGER.
Jag: Men nu är det det vi äter ikväll.
Tora: Men jag GILLAR INTE ugnspannkaka.
Janne: Ibland undrar jag var alla de här gnälliga ungarna kommer ifrån.
Tora (suckar först djupt): Jag gillar inte ugnspannkaka TACK!

Signe har under denna konversation gjort halvhjärtade försöka att göra som Tora och gnälla över ugnspannkaka och inte äta den hon heller. Man vill ju gärna göra som storasyrran gör liksom. Problem uppstår dock ibland. Som att man faktiskt gillar ugnspannkaka och att man är rätt hungrig. I det här fallet vann magen. Det gör den förvisso alltid i Signes fall.

Gotlandsvirus

Igår kväll kom vi hem från en underbar semestervecka på Gotland. Idag hade jag tänkt skriva ett inlägg där jag berättade om allt kul vi hunnit med, som besöket i Lummelundagrottan, det salta doppet på Sudersand, regnovädret i Visby och som "le Grande Final" berätta om den dråpliga icidenten när Janne och Tora fick för sig att ta en roddtur i en för min storväxte man på tok för liten röd plastbåt i Kneippbyn. Självklart kapsejsade hela härligheten och Janne och Tora for i vattnet med ett ljudligt plask. Tyvärr fokuserade Staffan som stod på bryggkanten på att fiska upp Tora ur vattnet där hon låg guppade i sin oranga flytväst istället för att få fram mobilkameran och filma spektaklet. Den filmen hade kunnat göra oss rika.

Men nu blir det inget med det ser ni, för istället ligger både jag och Janne däckade i sängen av något ilsket Gotlandsvirus. Natten till söndagen insjuknade Signe med hög feber och på färjan hem när Signe frisknat till, bestämde sig viruset för att flytta över till hennes föräldrar istället. Och jag säger bara "jävlar i min lilla låda" vad risiga vi är. Nu ikväll hade jag en febertopp på 39,3 med Janne nådde den hiskeliga graden 39,7. Janne, som bekant hävdar att han minsann aldrig blir sjuk, försökte här påstå att 39,3 och 39,7 är typ samma och att vi minsann är lika sjuka. Pyttsan! o,4 grader är en avsevärd skillnad när det gäller feber och ni kan i era loggböcker anteckna att Janne idag var sjukast i familjen.

Imorgon har vi 5-årig bröllopsdag. Något säger mig att det inte blir något rajtan-tajtan!