Håret II

Det har varit lite tyst om Astrids hår ett tag, inte sant? Det beror förmodligen på att vi vant oss vid hennes hår nu, att det nu lever och bor här hos oss, som vilket hår som helst. För att det har ett eget liv är alldeles solklart. Faktum är att jag till och med börjat tro på reinkarnation efter det att Astrids hår kom till oss. Min teori är att det gick till så, att när håret märkte att det började bli lite ont om näring på Bobby Ewings hjässa, bestämde det sig helt sonika för att ta sitt pick och pack och flytta och starta om på nytt på Astrids skult.

Jo. Så måste det ha gått till.

Lilla håret. Du är så välkommen.

Direkt från den unge Bobby Ewing...



..till Astrid

.. med en eventuell mellanlandning hos Ulf Elving.

Varför då?

Idag hade jag egentligen ett rätt späckat schema med kiropraktortid på morgonen direkt åtföljd av en tid hos tandläkaren (och sedan lunch i Sjöstaden hos kusinen men det tillhörde den trevliga biten), men den planen sprack när Tora (och Janne by the way) fick hög feber igår. Istället ser det ut som att jag blir hemma idag med sjukt barn.

Således blir det till att sova en stund på förmiddagen, plocka upp lite i det nya köket, dricka en kopp kaffe i solen och kanske läsa en tidning eller något, innan vi plockar upp Signe hos dagmamman på eftermiddagen.

Oh well.

Dagens mest relevanta fråga ställde dock Tora. "Mamma, pappa är ju också sjuk. Varför är han då på jobbet?"

Ja, det kan man undra.

Barbie massacre

Jag: Vad sägs om att vi har tema ansiktsmålning i helgen barn?

Tora: Ja, vi gör så här. När du är på möhippa på lördag mamma då..

Jag: ... då tar du mitt röda nagellack och målar din barbiedocka!

Tora: Och sen målar jag mig själv lite i ansiktet också.

Jag: Mycket bra idé tycker jag.

Tora: Sen på söndagen, när du ber mig passa Astrid en stund i babygymmet, då målar jag henne i ansiktet med mina färgpennor.

Jag: Fast när jag frågar VEM HAR GJORT DET HÄR? så skyller du på Signe.

Tora: Och hon får värsta utskällningen.

Jag: Men efter ett par timmar så avslöjar Signe att det egentligen inte var hon utan DU som gjorde det.

Tora: Och då erkänner jag.

Jag: Ber du om ursäkt och är lite ledsen då?

Tora: Inte direkt.


Någon bild på Tora blir det tyvärr inte eftersom hon är inne i en fas då hon absolut inte vill att man ska ta kort på henne. Det är dock inte lika illa ställt med henne som med Barbie. Och som tur är inte med Astrid heller. De där barnanpassade (hoppas jag innerligt) färgpennorna hon fick målade i fejjan (mycket snyggt by the way, ögonbryn och allt) liksom försvann av sig själv innan jag hann ta fram kameran.

Lätt på foten

Socialstyrelsen rekommenderar som bekant att "barn skall sova på rygg men leka på mage". Annars blir de tydligen efterblivna eller något. Men alltså, den där tantiloran som kom på det där en gång i tiden lär ju inte ha haft tre små barn, det är ett som är säkert. Astrid den stackaren ligger inte många minuter i sitt babygym och motionerar på mage. Det beror inte på att jag är en ondsint och illvillig mamma som vill beröva mitt barn rätten till lite magmotion, utan att det känns lite "olustigt" att lämna Astrid ensam på golvet i samma rum som Signe. Milt uttryckt. Inte för att Signe är speciellt ondsint eller illvillig hon heller, utan för att hon helt enkelt är.. ...är Signe. Man kan säga så här, om Signe vore indian skulle hon inte heta "lättfotade kalven" eller "sommarvind" eller något annat som antyder att personen ifråga besitter någon slags smidighet.

Häromdagen skulle hon tex dansa lite för Astrid som var lite purken och satt i sin babysitter, eftersom sist hon gjorde det, brast Astrid ut i ett gapskratt som varade flera minuter. Hon hade väl aldrig sett något så tokroligt i hela sitt liv. Och tokigt blev det den här gången också. Mitt i dansen snubblar Signe på sina egna fötter och far huvudstupa framåt men tar i sista stund emot sig på babysitterns rygg som knäcks bakåt av tyngden. Astrid börjar skrika och Signe far i golvet.

Så nej,som ni förstår är Astrid inte jätteofta i gymmet (inte jag heller för den delen, look who´s talking liksom), men när hon väl är där ger hon järnet.

Vi säger väl "kvalité istället för kvanitet".

På väg från rygg till det rekommenderade magläget för egen maskin.

Om någon undrar över den lilla pricken i pannan så, ja, hon fick vattkoppor hon med. Så var det med den immuniteten. Det var dock en ganska lindrig variant som tur var, annars hade jag haft lite dåligt samvete nu.

Snart klart

Gissa vem som varit här idag? Den där snickaren som lovade att jag skulle slippa se honom något mer från och med i fredags. I eftermiddags när han stack tog han dock med sig alla sina verktyg och pinaler, så nu vette fåglarna om han inte är härifrån i alla fall. Nu ska bara målaren måla lite till och sedan ska elektrikern hit igen. Det är liksom ingen idé att ha en ny spis och diskmaskin om de inte har någon ström, hur snygga de än är. Då blir det lik förbannat till att handdiska. Innan den här renoveringen påbörjades var jag väl inte direkt förtjust i att handdiska. Nu avskyr jag det. Jag har nog aldrig avskytt något så mycket som jag avskyr att handdiska (om vi bortser från krig, obotbara sjukdomar, att stryka och andra självklarheter). Varje gång jag tömmer ut sköljvattnet känns det som om en bit av min själ rinner med ut i avloppet*. Så mycket avskyr jag det. Då förstår ni. För att kompensera verkar det inte bättre än att vi valt världens snyggaste mosaik till det nya köket. Den är så snygg att jag dör en smula varje gång jag tittar på den. Ja, så vidunderligt vacker är den faktiskt. Då förstår ni det också.

Nya budet är i alla fall att allt är klart på onsdag eller torsdag. Så nu tänkte jag drista mig till att bjuda över alla mina mammalediga vänner på lunch nästa onsdag. Signe är hemma så man får gärna ta med stora barn. Vilka vill komma? Och med mammalediga vänner menar jag även sådana som jag kanske bara "känner" via bloggen, ni är varmt välkomna ni med.

Om inte annat för att kolla in den snygga mosaiken.

*någon annan har beskrivit denna känsla inför diskning för mig men jag har glömt vem. Vill dock inte ta åt mig äran för denna mycket talande beskrivning. Inte sant?

Somliga straffar Gud med detsamma

Jag har lämnat Tora och Signe i Toras rum framför TV:n med fredagsgodispåsarna. Det går bra en lång stund men till slut kommer det oundvikliga syskonbråket. Signe gråter och Tora skäller. Jag suckar djupt, masar mig upp ur soffan som jag precis sjunkit ned djupt i och går in i barnrummet för att leka fredsmäklare. På golvet ligger lite spridda skurar smågodis, bla ett gäng hallonsnören. Jag snor åt mig ett par och stoppar raskt in dem i munnen. Lite lön för mödan måste man ju få.

"Vad är det som händer här då?"

"Tora stoppar in hallonsnören i snippan på mig"

Dagens inre fniss

Som sagt, det är inte Bygglovs-Matte som jobbar hos oss, men han som är här mest och lite ansvarig för projektet, är en väldigt trevlig, blond kille strax under 30 år (och 4-barnsfar kan tilläggas). Inget speciellt med honom, som vem som helst typ, men alltid glad och snäll. Kanske därför som Tora verkar se honom med helt andra ögon, vilket jag var helt ovetandes om fram tills idag.

"Mamma", säger hon med förtrolig röst, precis efter det att ovan nämnda snickare meddelat att han tänker gå för dagen.
"Han som är här mest, han är faktiskt ganska snygg"
"Tycker du?", svarar jag förvånat.
"Joakim tror jag att han heter", fortsätter Tora och ser lite finurlig ut.
"Ja det gör han", bekräftar jag och måste kämpa för att inte börja fnissa.

Första förälskelsken. Den får man liksom inte börja skratta åt.

Let me in

Alltså, jag har skrattat så mycket åt ett par kort vi tog i helgen, att jag bara måste dela med mig. Vi är på väg i mammas och Anders båt från Dalarö till Gålö för att gå på Arlas beryktade betesutsläpp. Ni vet det där när korna släpps ut för första gången sedan vintern och blir helt gaaaaalna av lycka. Och så får man en kanelbulle att mumsa på medan man beskådar spektaklet och halkar runt leran med sina lågskor. Just dit är vi på väg. I det hällande regnet.

Det här kortet kallar jag "titta-inte-nu-men-det-står-en-psykopat-där-bakom-som-verkar-vilja-komma-in". Psykopaten ifråga är min ohängde lillebror, vilken jag hade tänkt göra lite reklam för eftersom han varit singel alldeles för länge.

Men nu är ju det kört med det liksom.

Let me in

Och det här kortet kallar jag "mycket-flytväst-lite-barn", alternativt "om-jag-sitter-tillräckligt-bredbent-så-känner-jag-inte-att-båten-gungar".

Spread your legs please

Ta form

Kolla, kolla!! Högen i vardagsrummet minskar och istället börjar man sakta men säkert ana ett konturen av ett kök i... ...i köket. Jag börjar tro snickaren när han säger att jag slipper se honom något mer från och med fredag.

Snart så. Ett kök. Aldrig har jag längtat så mycket efter att steka falukorv och plocka ur diskmaskinen.

Fast det är rätt mycket stuff kvar i vardagsrummet. Men det låtsas vi inte om.

Vad fan!

Jag visste att den här dagen skulle komma. Dagen då jag noterade en viktuppgång istället för en nedgång vid veckans invägning. Okej, bara ett halvkilo, men ändå. Jag blev helt enkelt lite för självgod förra veckan när jag insåg att jag nått halvvägs och släppte lite på tyglarna.

Men nu så! Nu kör jag en slutspurt ned till 75 kg.

Dagens vikt. 81,2 kg

Vi har ett kök...

..komplett med stommar, lådor, luckor, bänkskiva, mosaik och allt. Tyvärr omonterat. Allt står huller om buller i vardagsrummet. Men vi har ju faktiskt ett kök nu. Man ska inte vara knusslig. Inga försenade leveranstider här inte. Janne tror att det är klart om två veckor. Jag vågar inte hoppas på en dag innan 1 juni, vilket är slutdatum enligt kontraktet.

Men jag ser ljuset i slutet av tunneln nu. Det gör jag faktiskt.

The kitchen

UPDATE: Jag pratade precis med snickaren. Han trodde att han skulle vara klar med sitt till nästa fredag. Sedan ska bara plattsättaren sätta upp mosaiken. Jag höll på att kyssa honom där på fläcken. Men besinnade mig. Tänkte att det kanske verkade lite väl påfluget.

Mamma goes bananas

Jag och Astrid har en egen lugn förmiddag hemma. Okej, hantverkarna är här, men de är nere i köket så de stör inte. Astrid sover. Jag slappar i sängen med en kopp nybryggt kaffe och senaste numret av Mama. Jag kan inte ens minnas när det var så här lugnt senast. Efter en ganska illa natt är dock kaffet uppdrucket i ett nafs. Jag tänker: "Ska jag brygga mig EN KOPP TILL??!!". Och beslutar sedan snabbt, innan jag hinner ångra mig: "Ja fanimej. Det ska jag".

Två koppar kaffe inom loppet av 15 minuter. Det här kan sluta hur som helst.

Tora 5 år

Oj, det har visst gått en hel vecka sedan jag uppdaterade bloggen. Det kan bero på att hell week följdes av "rush week", när allt det där som jag inte kunde uträtta när vi var inlåsta med vattkoppor måste uträttas. Det har således varit fläng hit och dit och fram tillbaka, samt fix och stök med än det ena än det andra, hela veckan lång.

Exempelvis planerandet och genomförandet av ett stycke 5-års kalas. Åh herregud säger jag bara. Om ni undrar varför jag inte visar några bilder från festligheterna så beror det på att jag totalt underskattat arbetet det krävs att samtidigt hålla sex stycken 5-åringar (samt som bonus en 3-åring och en 2 månaders baby) glada och nöjda, mätta och någorlunda rena. Man bara: "fotografera också-glömma det". Fast så blev kalaset också superbra och Tora var "världsanöjd". Och det är ju det som räknas. Inte bara födelsedagsbarnet slocknade tidigt den kvällen utan hela familjen låg utslagna efter nio nyheterna.

När tror ni för övrigt att man måste sätta klockan på ringning för att på riktigt väcka en 5-åring på sängen med frukost och paket på sängen? Jag tippar 04.00.

05.30 visade sig nämligen vara på tok försent.

Tora 5 år

Trio med Bumba proudly presenting...

... a floor. Yes, it´s true ladies and gentlemen. We have a floor. WE HAVE A FLOOR! Nu har det vänt!

Och för er som är intresserade är det ett mörkgrått gummigolv. Vi hade mörkgrått skiffer i vårt förra kök, med elslingor under, eftersom det blir så jämrans kallt på vintern. Det var snyggt. Men hårt. Gummigolv är nog lite varmare att tassa runt på med bara fötter och sen är det ju lite mjukare också. Det blir bra för Astrid när hon ska lära sig stå och gå om några månader.

"Det är skönare att slå huvudet i något mjukt än i något hårt". Gammalt djungelordspråk.

The floor

Aj aj

Så när man då äntligen får blogga om vad som helst, ja då får man migrän. Och hjärnsläpp. Samtidigt. Känn på den. Lätt att blogga då liksom.

Bis morgen.

Day 30-Your favorite song at this time last year

Sista låten. ÄNTLIGEN! Den här tyckte jag var bra förra året. Och den är fortfarande rätt bra tycker jag. (För er som inte orkar klicka, Kings and Queens av 30 seconds to Mars).

Fast den här var ännu bättre (Kings of Leon med Use somebody).

Och så en vikt på det...

...81,2 kg.

Day 29-A song from your childhood

Jag ska ge er något oväntat, hade jag tänkt mig, så här i slutspurten av list-helvetet.
Den här sången var jag oerhört fascinerad av som liten. Den var liksom lite magisk tyckte jag.

I morgon, sista listinlägget. Jippi!