Frisören Sören igen

Det fanns en tid när jag väntade en månad på att min frisör skulle ha tid att frisera just mig och sedan utan att tveka betalde dryga tusenlappen för att vara med om detta privilegium. Man kan säga att den tiden är förbi. De senaste tio gångerna har jag klippt mig hos den lokala frisören i Farsta Centrum. Inte kan jag vänta en månad på en klipptid, för då kan man ge sig fan på att just när den tiden infaller så är man hemma med febrigt barn eller bjuden på något barnkalas någonstans i obygden.

Nej, nu är det mer att man kommer på att man behöver klippa sig vid frukostbordet söndag morgon, ser att man eventuellt har en lucka mellan halv två och halv tre på eftermiddagen, ringer frisören efter lunch och: "Visst har vi tid, halv två blir jättebra". Billigt är det också. Men okej, jag är aldrig riktigt, riktigt nöjd när jag går därifrån, men jag är å andra sidan aldrig missnöjd heller. Jag har dessutom sett likadan ut i håret de senaste tre åren och när jag kom hem idag efter eftermiddagens besök insåg jag till råga på allt att jag och Tora (som klippte sig hos samma frisör för ett tag sedan) numera har samma frisyr.

Vi klipper en frisyr men vi klipper den bra!