Frisören Sören

Pagen som inspirerade det hela...

Nöjd, kortklippt Tora

En aning kortare på vänster sida.

Något säger mig att hon fick välja färger själv.

Det var ju det här med Signe och hennes hår. Eftersom jag så smått börjat ruttna på att se hennes hackiga ojämna testar i nacken, tänkte jag idag att "funkar det så funkar det" och bokade klipptid åt henne. Hos frisören där man får rida på en björn och titta på barnprogram under klippningen. Och det började riktigt bra. Signe satt villigt upp på björnen och tog på sig skynket. Men när frisören började dilla om uppklippt page och började spreja håret med vatten (Signes alltså, inte sitt eget) började Signe skruva lite på sig och efter ett ynka klipp fick hon nog. Tack och hej då frisören! Istället blev det återigen jag som fick plocka fram saxen här hemma för att slutföra den påbörjade uppklippta pagen. Och ta mej tusan att det blev riktigt snyggt ändå. Det tyckte både jag och Signe. Och Tora visade det sig...

-

Strax efter Signes klippning stänger Tora dörren till sovrummet, vilket hon gör titt som tättt så inget konstigt med det liksom. Så det tar ett tag innan jag reagerar på ljudet jag hör bakom den stängda dörren. Ljudet av en klippande sax. När jag kommer in i rummet har Tora hunnit klippa av sig halva håret. Den halvan som är fram. Den bakre halvan hänger fortfarande lång där bak. Med andra ord hockeyfrillan från helvetet.

-Men hjärtat vad har du gjort, får jag förtvivlat fram.

-Jag vill ha kort hår som Signe, svarar Tora trumpet.

-
Det fanns inget annat att göra än åka tillbaka till frisören, den här gången med Tora som kund. Räddas det som räddas kan liksom. Och Tora satt där så stolt. Frisören fick kamma, klippa, spreja och blåsa. Göra allt det där vi inte får här hemma utan en massa gråt och skrik. Och hon tyckte själv att hon blev så snygg, speciellt med de "tuffa" färgerna i håret.

-

Det är bara mamma som gråter lite inombords. Och förmodligen pappa också.

Inte säger man shit?

Konversation, sådär helt appropå, mellan Tora och mig i Farsta Centrum på väg från H&M till Nilsons.

-Mamma, hur säger man tack på engelska?
-Thank you.
-Jaha. Hur säger man hej då?
-Bye bye.
-Ok. Hur säger man bajs då?
-Ehh.. ehh.. jag vet faktiskt inte.
-Vet du inte?
-Nej, jag vet inte hur man säger bajs.
-Känner du någon som pratar engelska?
-Jo, det gör jag. Det finns några på mitt jobb.
-Vad bra. Nästa gång du träffar dem kan du fråga hur man säger bajs.
-Ja, det kan jag göra.

Eller inte.

Gympa

Tora var på gympa idag. Och jag med kan man väl säga. Tora vägrade nämligen att gympa om inte jag var med och höll i handen. Som enda föräldern gjorde jag huvud-axlar-knä-och-tå, plockade äpplen och dansade ballerina, allt med ett leende på läpparna, men efter ungefär en kvart, när det var dags att åla som en orm över golvet, fick jag liksom lite nog och väste i Toras öra: "Tora, om du kan gympa själv nu med de andra barnen så lovar jag att du får välja vilken klänning du vill i hela Farsta Centrum".

Tora funderade över detta en liten stund med allvarlig min, vägde lite för och emot men accepterade därefter mutan. Och sedan hade hon ju världsa-roligt såklart. Fast jag fick inte gå ut ur salen, det ingick liksom inte i dealen. Men jag satt så gärna där på golvet i hallen. Jag slapp ju göra kullerbyttor på tjockmattan, vilket vi nog alla ska vara glada för eftersom jag i sådana fall med största sannolikhet hade legat kvar där än.

När vi efter gympan körde till Farsta Centrum för att hålla löftet var det taktik som gällde. Ingången närmast H&M, så långt bort från alla märkesbutiker som möjligt. "Vilken klänning som helst", betyder ju just det och inget annat. Raska steg till barnavdelning på H&M, tog sikte på en Hello Kitty-klänning som inte såg ut att kosta skjortan: "Den HÄR var väl fin Tora. Med Hello Kitty. Oj, vad snygg!" Jo, det tyckte ju Tora också. Kanske den snyggaste klänningen hon hade sett.

Det är tio gympapass kvar. Det gäller att vara smart, annars kan det bli en dyr höst det här.

Vecka 19 - Ultraljud

Igår var vi på rutin-ultraljudet, Janne, jag och Bumba. Sist vi var på ett sådant var med Signe sommaren 2007. Inte så värst länge sedan kan man tycka men jädrar i min lilla låda vad tekniken har gått framåt sedan dess. Vi såg lilla Bumba därinne. Alla tio fingrar,alla tio tår, varenda revben, vartenda hjärtslag, till med de små hjärtklaffarna. Amazing. Våra ögon var som klistrade vi den stora TV-skärmen. Det var bara popcornen som fattades.
När barnmorskan vid ett tillfälle skulle mäta lårbenen och zoomade hon in låren ovanifrån så man liksom såg skrevet, måste Janne ha sett synnerligen imponerad ut för barmorskan var snabb med att tillägga: "Ja, nu är det inte en snopp man ser där utan en bit av navelsträngen som hänger ned".

Så än så länge vet vi inte om det är en (välhängd) lillebror eller ännu en lillasyster därinne.

Get even

Jädrar vad vi röjde och fixade i helgen. Det har fanimej inte varit så fint (och tomt) här hemma sedan vi flyttade in. Jag menar, blommor i en vas på bordet! Bara det liksom!

Utmaningen var dock att hålla det fint från söndag eftermiddag när barnen kom hem till måndag morgon när fotografen skulle komma. Eller snarare, hålla det fint när Signe kom hem.

I morse innan Janne skulle åka till jobbet blev det en del förmaningar från hans sida till Signe. Och kanske att tonen var en smula hård och orättvis.Men Signe visade sig ge igen.

Strax efter nio får jag ett sms av Janne:

Signe strikes back. Dojorna fulla med kattmat. Upptäckte det försent. Luktar ganska konstigt om mina fötter just nu....

Intresseklubben antecknar

Nu för tiden är det mer regel än undantag att man är fler i sängen när man vaknar än när man gick och lade sig. Så också imorse. När vi släckte lampan igår kväll kunde jag ha svurit på att det bara var jag och Janne i sängen, men jag vaknade bryskt av en skrevspark av Signe och när jag gnuggat gruset ur ögonen upptäckte jag att även Tora låg inklämd som en liten sardin någonstans i mitten bland kuddar och täcken.

Idag blev jag dock påmind om att vi inom inte alltför kort tid kommer vara fem som trängs i sängen, och inte "bara" fyra. Medan Tora och Signe tittade på morgon-barnprogrammen, Janne som vanligt lekte med sin mobiltelefon och jag försökte stjäla till mig några minuters extra sömn, kände jag nämligen tydligt hur Bumba sparkade till därinne.
"Hörrni, nu sparkar bebisen! Han eller hon vill nog komma ut till oss och mysa*, utbrast jag exalterat.

Jag ska nu ge er två alternativ över familjens respons.

Scenario 1
Janne kastar iväg mobiltelefonen och lägger ömt händerna på magen med ett: "Åhh älskling får jag känna". Tora och Signe stänger genast av TV:n och kryper upp och myser med oss och säger otåligt: "Mamma, kommer inte bebisen ut till oss snart?"

Scenario 2
Ingen tar någon som helst notis om mig och Bumba. Tora och Signe är fortsatt som klistrade vid TV:n och iställt för att stänga av den ber de mig höja volymen. Janne fortsätter blippa med telefonen. Han får dock ur sig ett: "Sa du någonting älskling?", eller något i den stilen.

Det är tydligen inte så noga.

*Eller så tyckte h*n också att det var jävligt trångt.

Röjt var det här!

Idag har vi haft barnen outsourcade medan jag och Janne varit hemma och städat, fixat men framför allt RÖJT inför fotograferingen på måndag och den snart stundande visningen av huset. Vi har varit obarmhärtiga i vår röjning. Det som inte är värt att kastas är inte är värt att behålla, har varit vårat slagord! Och jag tror inte att jag överdriver när jag säger att jag kastat 1/3 av min garderob (ok, lite överdrivet då). Bara i Toras rum har röjningen varit lite återhållsam. Med all rätt visade det sig när hon kom hem senare på eftermiddagen.

-Har ni kastat den här? säger hon förebrående och plockar upp en trasig blyertspenna ur papperskorgen och går sedan med bestämda steg in och lägger den i sin bokhylla. Samma bokhylla som jag ett par timmar tidigare rensade bort den från tillsammans med ett gäng kottar, några trasiga snäckskal och jag vet inte hur många urklipp från diverse prinsesstidningar.

Måtte hon aldrig få reda på det.

Signe kör franskt

Igår morse fullkomligt VÄGRADE Signe att ta på sig trosor. Faktum är att det var mycket hon inte ville den morgonen, men trosorna var liksom det värsta hon kunde tänka sig. Och eftersom vi redan, i vanlig ordning, var sena orkade jag inte propsa. Så Signe fick åka till dagmamman naken under byxorna. Kan väl fransmännen, kan väl Signe.

Utväxt

Alltså. Det här med att vara gravid och färga håret: hur farligt kan det vara på en skala? Idag blev det nämligen väldigt uppenbart att jag är i desperat behov av en blondering.

Jag och flickorna ligger och myser i soffan efter maten. Jag klappar Signe ömsint över håret där hon ligger och vilar på min arm och kommenterar hur blond hon är.
"Du har så ljust hår Signe. Det är nästan vitt. Precis som mammas"
"Mmmm", myser Signe stilla till svar.
Toras respons är mer direkt: "Ditt hår är inte alls vitt mamma"
I ett nafs är hon framme vid min hjässa och pillar i min vid det här laget tämligen breda utväxt. Sedan kommer det, hårt och oresonligt:"Det är svart!"

Vi måste reda ut en grej

Idag försökte Tora återberätta en historia hon hade hört, men jag vet inte om hon fick till det riktigt. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna få lite hjälp med att reda ut det här.

Tora: En gång när morfar hälsade på Calle (min bror) på hans jobb. Vet ni vad som hände då?
Vi: Nä.
Tora: Han hade inga skor på fötterna?
Vi: Hade han inte?
Tora: Nä. Och vet ni vad han hade istället?
Vi: Nä, vadå?
Tora: Mjölk!
Vi: Mjölk? Hade han mjölk på fötterna? Det går ju inte?
Tora: Hmmm, nej. Han hade mjölk... mjölk... Mjölkkartonger?
Vi: Hade morfar på sig mjölkkartonger på fötterna när han hälsade på Calle på jobbet?
Tora: Ja.
Vi: Är du säker på att du inte drömt det här Tora?
Tora: Det är INGEN dröm. Calle berättade det.
Vi: Calle? Var det morfar eller Calle som hade mjölk på fötterna?
Tora: Jag kommer inte ihåg riktigt....
Vi: Vi får fråga morfar och Calle om dom kommer ihåg vad som hände.

Nå! Morfar och Calle!Vem av er känner sig skyldig till att ha stövlat runt med mjölkkartonger eller dylikt på fötterna den senaste tiden?

Vecka 17

Åhh vad jag längtar efter att Bumba ska börja sparka: När jag var gravid med Tora kände jag inte ett jota förrän först i v.20 men då började hon istället leva runt rätt rejält. Under graviditeten med Signe har jag i graviditeskalendern i vecka 17 skrivit: "Idag kom det. Tre små otvetydiga sparkar".
Det är det jag längtar efter nu. Riktiga sparkar. Nu känner jag mer av lite fladder. Fladder som lika gärna skulle kunna vara pruttar. Mina egna pruttar.

Kom igen Bumba. Sparka mig. Stånga mig. HOPPA PÅ MIG!

Snor

Jag har the förkylning from hell. From HELL I tell you. Feber, halsont. Och snor. My God vad mycket snor.

Vi har en pool i vårt nya hus. Som vi inte tänker behålla eftersom den är inomhus, vi badar inte speciellt mycket och barnen är alldeles för små. Men vi kan inte tömma den "så länge" utifall att vi skulle ångra oss, för den ska inte stå tom för länge. Då pajjar den på något sätt. Poolen behöver tryck mot väggarna. Vi har funderat på alternativa material att fylla den med, som typ sand.

Men nu vet jag. Jag kan fylla den med snor. Poolen är 2x5x1,5 meter. Det blir 15 kubikmeter snor. Fixar jag lätt innan helgen är slut.

Smaskigt

Idag bjuder skolans matsal på Delicatobollar. Jag vill inte att NÅGON frågar hur många Delicatobollar jag har ätit idag. Capice?!

Jag äter faktiskt för två nuförtiden.

Kladdig i ögat

Tora har ögoninflammation. Och eftersom förskolan jämställer ögoninflammation med digerdöden så var det inte riktigt läge för henne att gå till dagmamman idag. Digerdöden ska ju vara en väldigt allvarlig och plågsam sjukdom har jag hört. Inte alls som ögoninflammation då man bara är lite kladdig i ögat. Så Tora fick följa med mig till jobbet idag (nytillkomna läsare kan här behöva informeras om att jag jobbar som gymnasielärare).

Tora var dock måttligt intresserad av att lära sig hur man förkortar rationella uttryck, utan tillbringade hellre de två mattelektionerna jag hade idag, sittandes i ett grupprum tittandes på film. Hon imponerades dock stort över den stora vita tavlan som jag fick "rita" på hela dagarna, samt förundrades över hur stora barnen var som gick i skolan:

"Mamma, varför måste så stora barn gå i skolan? De kan ju redan allt".

Nej vännen. Mamma kan allt!

Zombies

Det serverades blodpudding till lunch här hemma idag. Med knaperstekt bacon och lingonsylt. Något som barnen älskar och som jag tycker är helt ok. Fram tills idag då... Medan jag som bäst håller på att lägga upp ett par blodpuddingskivor på Toras tallrik säger hon nämligen plötsligt:

-Blodpuddingar har hjärnor!
-Hjärnor??
-Ja.
Vad har hon nu fått för sig? hinner jag undra innan det plötsligt går upp för mig.
-Jaha, du menar järn! Blodpuddingar innehåller massor av järn.
-Ja. Hjärnor. Och Blod.

Mums!

We have a winner

Så var det underskrivet då! Dokumentet som säger att säljarna till Det Perfekta Huset måste sälja det till oss och inga andra. Det betyder å andra sidan att vi har förbundit oss att köpa just Det Perfekta Huset och inget annat hus. Tyvärr till det pris vi kom "överens" om och inget annat pris. Låt säga ett något lägre lite mer perfekt pris.

Men va faan! Nu är det vårt!!!

Eller nja, snart i alla fall. Först måste vi sälja världens näst mest perfekta hus! Helst till ett perfekt pris också. Men det lär ju inte ske utan lite seriös home staging. Jag tänker levande ljus och nybakade bullar.

Och kanske inte så många legobitar på golvet i vardagsrummet.