Nu för tiden är det mer regel än undantag att man är fler i sängen när man vaknar än när man gick och lade sig. Så också imorse. När vi släckte lampan igår kväll kunde jag ha svurit på att det bara var jag och Janne i sängen, men jag vaknade bryskt av en skrevspark av Signe och när jag gnuggat gruset ur ögonen upptäckte jag att även Tora låg inklämd som en liten sardin någonstans i mitten bland kuddar och täcken.
Idag blev jag dock påmind om att vi inom inte alltför kort tid kommer vara fem som trängs i sängen, och inte "bara" fyra. Medan Tora och Signe tittade på morgon-barnprogrammen, Janne som vanligt lekte med sin mobiltelefon och jag försökte stjäla till mig några minuters extra sömn, kände jag nämligen tydligt hur Bumba sparkade till därinne.
"Hörrni, nu sparkar bebisen! Han eller hon vill nog komma ut till oss och mysa*, utbrast jag exalterat.
Jag ska nu ge er två alternativ över familjens respons.
Scenario 1
Janne kastar iväg mobiltelefonen och lägger ömt händerna på magen med ett: "Åhh älskling får jag känna". Tora och Signe stänger genast av TV:n och kryper upp och myser med oss och säger otåligt: "Mamma, kommer inte bebisen ut till oss snart?"
Scenario 2
Ingen tar någon som helst notis om mig och Bumba. Tora och Signe är fortsatt som klistrade vid TV:n och iställt för att stänga av den ber de mig höja volymen. Janne fortsätter blippa med telefonen. Han får dock ur sig ett: "Sa du någonting älskling?", eller något i den stilen.
Det är tydligen inte så noga.
*Eller så tyckte h*n också att det var jävligt trångt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar