Igår var vi på rutin-ultraljudet, Janne, jag och Bumba. Sist vi var på ett sådant var med Signe sommaren 2007. Inte så värst länge sedan kan man tycka men jädrar i min lilla låda vad tekniken har gått framåt sedan dess. Vi såg lilla Bumba därinne. Alla tio fingrar,alla tio tår, varenda revben, vartenda hjärtslag, till med de små hjärtklaffarna. Amazing. Våra ögon var som klistrade vi den stora TV-skärmen. Det var bara popcornen som fattades.
När barnmorskan vid ett tillfälle skulle mäta lårbenen och zoomade hon in låren ovanifrån så man liksom såg skrevet, måste Janne ha sett synnerligen imponerad ut för barmorskan var snabb med att tillägga: "Ja, nu är det inte en snopp man ser där utan en bit av navelsträngen som hänger ned".
Så än så länge vet vi inte om det är en (välhängd) lillebror eller ännu en lillasyster därinne.
Åh så spännande! Visst är det läckert med ultraljudet alltså. Jag har dessutom alltid blivit så otroligt rörd av att verkligen "se" livet därinne att jag alltid gråtit en skvätt... :-D
SvaraRaderaen annan: Det är en upplevelse indeed.
SvaraRadera