Okej att det har varit jullov och att vi flyttat i mellandagarna men jag har ingen r i k t i g t bra ursäkt för att inte ha satt min fot på gymmet eller i simhallen sedan mitten av december, så igår när jag fick barnledigt ett par timmar pallrade jag mig iväg. När en förlossning ibland jämställs med att springa ett maratonlopp, känns det ju inte direkt genomtänkt att dega till så här i slutspurten.
Gymbesökets första utmaning bestod av att krångla på sig några träningskläder som fortfarande passade, och dessutom göra det med någons slags värdighet i behåll. Efter att ha gett upp hoppet om det sistnämnda kunde jag till slut äntra löpbandet. Planen var att hurtigt och raskt promenera i 30 minuter med magen käckt i vädret och Blossom Taintom-aktigt utstråla något i stil med "här-ser-ni-minsann-en-som-springer-tjejmilen-dagen-innan-förlossningen". Detta visade sig bli utmaning nummer två.
Jag hann nämligen inte gå mer än i ca 20 sekunder innan sammandragningarna satte in, och som om det inte var nog med det hoppade Bumba neråt för varje steg jag tog så att hans eller hennes lilla hjässa studsade upp och ned på urinblåsan. Jag hade inte behövt något jävla löpband. Jag hade lika gärna kunnat springa fram och tillbaka till toaletten. Men med krampaktig min och ett smått nödigt utseende (istället för det där klämkäcka) höll jag ut mina 30 minuter innan jag gav upp och satte mig en stund på motionscykeln istället. Det visade sig vara mycket behagligare. Det var riktigt skönt att få trampa loss och bli lite svettig.
Och nu är det faktiskt så att vi fått låna hem en motionscykel idag, och om vi (läs Janne) bara kan få lite stil på den ämnar jag cykla en del på den hemma.
Faktum är att jag härmed dyrt och heligt l o v a r att cykla på den minst 30 minuter, 2 ggr i veckan ända fram till förlossningen.
Det skulle Blossom Taintom aldrig klarat av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar