söndag 26 december 2010

Paus

Jag hade tänkt att skriva ett kort och kärnfullt inlägg ikväll med humoristisk underton om julhelgens alla tokigheter. Men det orkar jag inte nu, för här har det packats och fixats hela dagen. Så jag är helt slut. Och imorgon går flyttlasset. Eller rättare sagt i övermorgon men imorgon drar vi ur nätsladden till datorn och förpassar den till en flyttkartong. Och enligt vad jag fått höra kommer det dröja ett par veckor innan internetet fungerar i det nya huset.
Så.... till dess...
Gott nytt år och allt sådant. Så hörs vi igen framåt vårkanten!
Puss!

onsdag 22 december 2010

Avrundningar vi gillar

Vi var på koll igen i veckan, Bumba och jag. Den här gången var det dags för vägning. Av mig. Tyvärr. Det var med bävan klev jag upp på vågen. Stora siffror på displayen: 93,8 kg.

Vanligtvis när jag väger mig gör jag det på morgonen. Naken. Innan jag äter frukost men efter att jag varit på toaletten. Alltid gör det några gram. Nackdelen är att man inte kan dra av så mycket då. Det man väger då, det väger man liksom.

Men nu var det inte morgon och jag var defintivt inte naken så liiiite tänkte jag nog att man kunde dra av. Innan jag hinner fundera klart på exakt hur mycket man skulle kunna räkna bort hör jag min barnmorskas väna stämma. Och jag svär. Jag har aldrig hört några ljuvligare ord.

"93,8 kg. Men du har ju vinterskorna på så vi säger väl 92 kg då"

Min barnmorska alltså. Gotta love her!

lördag 18 december 2010

Godismarodören

Lycka är att hitta det som blev över av gårdagens godis när man ska sitta och rätta matteprov hela dagen.

Olycka är att upptäcka att Signe hittat samma godispåse något tidigare, slickat på alla godisar och lagt tillbaka dem i påsen igen.

What the hell. Godis som godis.

torsdag 16 december 2010

Sådan man kommer ihåg

Min bror ringde mig igår. Han hade fått en ny kollega som tydligen var lika gammal som mig och gått i samma högstadieskola. Visste jag möjligtvis vem det var?

Såklart visste jag det. Om jag minns rätt, kan jag till och med ha varit lite småförälskad i honom vid något tillfälle. Sådär på håll ni vet.

Kom han han ihåg vem jag var då? Nej, faktiskt inte. Namnet lät inte ens bekant.

Jo, men sådant är ju kul att höra. Verkligen. Att man gjort ett sådant bestående intryck menar jag.

The Arvid-way

Ja, det verkar ju bli en ganska klar seger för Arvid i omröstningen, om nu inte the Vidar-fan club får tummen ur och börjar tokrösta de närmsta dagarna. Och faktum är att både jag och Janne faktiskt har tröttnat lite på Vidar vi med. Det var liksom givet för tre år sedan när jag väntade Signe, men nu....

Så vi har plöjt igenom namnsidor på nätet efter ett nytt namn på vårt lille gossebarn (som då förmodligen är en flicka...) och faktiskt hittat ett nytt namn som vi båda gillar.

Men det tänker jag inte avslöja...

söndag 12 december 2010

Omröstning igen

Statistiken säger att om man har två barn i följd av samma kön så är sannolikheten att man ska få ett tredje barn av det könet igen hela 70%. Och jag som inte burit andra barn än flickor kan just inte tänka mig att det kan vara något annat än ännu flicka därinne. Därför har det liksom inte känts lika viktigt att diskutera pojknamn. Men det finns ju en chans att det är en liten en med snopp därinnne och han kan ju inte få gå namnlös. Så nu kör vi en omröstning med pojknamn också.

När vi väntade Signe så fick vi reda på att det var en liten flicka vi väntade i vecka 24, men innan dess, medan vi ännu var ovissa, hade vi ett pojknamn bestämt. Vidar. Janne och jag satt och tittade på Aktuellt en kväll och i ett av inslagen intervjuade de någon kommunalpolitiker från Norrland någonstans som hette just Vidar. Det var inget speciellt alls med den där fabrorn men Janne och jag tittade på varandra i samma stund som hans namn dök upp i rutan: "Vidar ska han heta om det blir en pojke". Nu blev det ju inte det, men namnet finns kvar.

Sedan måste man ju ha ett alternativ också, annars blir det inte mycket till omröstning. Och det alternativet är Arvid. Som ju typ är samma namn som Vidar fast med bokstäverna omkastade. Det är så mycket fantasi vi har. Som kuriosa kan nämnas att jag datade en Arvid en gång under min studietid. Under denna date bakade vi scones. Tämligen oskyldigt med andra ord men jag tänkte att detta måste nämnas för kompensera för Jannes Siri-historia.

Så, om ni får välja. Vidar? Eller Arvid?

Siiiiiri

Jaha, kanske läge att sammanfatta den där omröstningen som jag sparkade igång för ett tag sedan.

Trots en solklar seger för Estrid (47%) är Janne inte övertygad om icke-hittepåigheten i det namnet, så jag lämnar med varm hand över namnet till era blivande döttrar. Med ett snyft.

På en hedrande tredje plats (17%) hamnade Inga men dubbelt så många av er (34%) föredrog namnet Siri. Och så gör nog även vi. Om vi får en tredje flicka kommer hon nog med stor sannolikhet få namnet Siri.

Kanske.

onsdag 8 december 2010

I´m trapped

Tora har börjat fundera lite över det här med familj och relationer. Till exempel att en mamma och en pappa kan bo ihop. Men också inte.

"Mamma, var mormor och morfar gifta förut?"
"Ja, det var dom."
"Men sen var de inte kära längre och bodde i var sitt hus."
"Ja, så var det."
"Och sen gifte sig mormor med Anders."
"Ja, det stämmer."
"Får man ha TVÅ stycken?"
"Ja, man kan skilja sig heter det, och gifta sig en gång till med någon annan."
"Men det kommer inte du och pappa göra?"
"Nej älskling. Det kommer vi inte att göra."
"Nej, för snart kommer ett barn till och då är det för sent!"

Så liten och har redan fattat hur det funkar!

måndag 6 december 2010

Kontroll

I måndags var det en kontrollernas dag. Först på schemat stod Bumbas 29-veckors koll, vilket h*n klarade galant. Nu är det i och för sig inte så speciellt svårt för ett foster att passera 29-veckors kontrollen. Det enda Bumba behövde göra var att ligga där i godan ro och se till att hjärtat slog i ungefär lagom takt. Nej, då ställdes det lite högre krav på Signe på 3-årskontrollen dit vi for så snart MVC-besöket var avklarat.

I och med att vi hade blivit förberedda på vad som komma skulle, hade jag i förväg talat om för Signe att hon skulle få en del frågor och att hon måste svara när Carina (vår "BVC-tant") frågade någonting. Och detta var verkligen något Signe hade tagit till sig. Hon inte bara svarade på frågorna, hon skarvade dessutom lite både här och där.

"Signe vad är det här?" frågade Carina och höll upp en bild på en penna.
"En penna."
"Ja, det är rätt. Vad kan man göra med den då?"
"Man kan rita."
"Ja, det kan man. Brukar du rita Signe?"
"Ja."
"Vad brukar du rita då?"
"Huvudfotingar!"
"Jasså, det var duktigt. Det behöver man inte kunna förrän man är fyra år egentligen. Skulle du vilja rita en huvudfoting."

Signe nickar glatt och Carina plockar fram papper och penna. Jag funderar roat över hur det här ska sluta eftersom jag aldrig sett Signe rita annat än trasselsuddar. Signe plockar i alla fall upp blyertspennan och ritar under stor koncentration ett stort grått moln som täcker hela pappret.

"Sådär ja", konstaterar hon. "En ballong."

Lusselelle

Hörrni, det är Lucia snart, vilket påminner mig om att jag måste köpa en luciaklänning till Signe idag så att det inte riskerar att ta slut. För det vore katastrof! Förra året var hon en tjock liten tomte som stod och petade sig i näsan under tåget. I år kan hon inte tänka sig att vara något annat än Lucia. En tjock liten Lucia med vit klänning och ljuskrona. Ja, ja. Jag antar att ingen slipper undan den här prinsessfasen. Jag menar om Signe kan trilla dit...

Tora ska vara tärna i år och går runt här hemma och sjunger Luciasången för alla som vill höra. Jag måste säga att jag är rätt imponerad över hur hon har lyckats memorera alla stavelser, för det är det hon måste ha gjort. För har ni tänkt på texten någon gång? Jag vet inte ens själv vad hälften av orden betyder.

Natten går tunga fjät (Fjät?)
Runt gård och stuva (Mamma, vad betyder stuva?)
Kring jord som sol´n förlät (Ursäkta?)
Skuggorna ruva (Jo, för det brukar de göra.)
Då i vårt mörka hus (Här sjunger Tora "mörka ljus" vilket antyder att hon inte riktigt förstått textens budskap)
Stiger med tända ljus.
Sankta Lucia, Sankta Lucia.

Det kommer bli ett äventyr det här.

söndag 5 december 2010

Här blir bra

Vi praktiserar valfri bajsplats i det här huset. Jag och Janne har i och för sig inte så mycket att välja på*, toaletterna finns där de finns liksom, men Tora och Signe brukar vandra runt med pottan några varv innan de bestämmer sig var de ska slå sig ner en stund. De kan förvisso bli inne i badrummet men lika gärna framför TV:n eller varför inte i köket under pågående matlagning eller middagsstund.

I morse ville Signe bajsa i vardagsrummet.
"Här blir väl bra", försökte jag och pekade på det lätt avtorkbara parkettgolvet.
"Nej där", kontrade Signe och pekade på den vita vardagsrumsmattan.

Och så fick det bli. Det är vardagsedge det.

*jag har faktiskt varit tvungen att uträtta mina "tyngre" behov på en av barnens pottor en gång men det tänker jag inte berätta om. Och om jag skulle göra det så förtjänar den historien ett eget inlägg.

onsdag 1 december 2010

Jag lade den där så länge

Säg att ni, rent hypotetiskt, står på tunnelbanan och äter en macka med kyckling och fetaost för att ni ska direkt från jobbet till träningen och inte hinner hem och äta emellan. Och så råkar ni tappa en bit fetaost rakt ner i handväskan som tillhör damen som sitter på sätet nedanför er. Skulle ni säga till då? Rent hypotetiskt alltså.

måndag 29 november 2010

Omröstning

Bara cirka tre månader kvar nu och eftersom julen står för dörren antar jag att den sista trimestern kommer kännas som den går aningen snabbare än vad brukligt är. Hög tid att ta dag i namnfrågan igen med andra ord, och hur gör man väl det bättre än med en omröstning?

Vi börjar med tjejnamnen. Temat vet ni ju redan och jag tackar för alla era tips från förra gången jag tog upp detta ämne. Ett av kandidatnamnen kommer faktiskt där ifrån. I dagsläget är både Janne och jag eniga om dessa två namn: Siri och Inga.

När Signe fick sitt namn stod det mellan Signe och Siri, men när Janne nämnde att hans före detta flickväns katt hette Siri, till vilken han hade ett komplicerat förhållande (katten alltså), så drog Signe det längsta strået. Men det låtsas vi att vi glömt nu. Siri är ju ett underbart vackert namn. Jag kan också tänka mig Sirin men där satte Janne ner foten. Rätt bestämt.

Och sedan har vi då Inga. Jag vet inte riktigt varför jag gillar det, det har en poetisk klang över sig på något vis. Inga. Nackdelen med det namnet är väl att det inte är speciellt internationellt gångbart. Eller är det kanske just det det är: "I am Inga from Sweden" liksom.

Sedan har vi faktiskt ett tredje alternativ. Eller jag har det i alla fall. Smaka på namnet Estrid. Är det inte fint? Problemet är att Janne tycker att det är ett "hittepå-namn". Att man inte kan heta Estrid på riktigt. Att det ska stavas Astrid med A eller inte stavas alls. Inte ens sökträffen från Historiska muséet har lyckats övertyga honom, men kanske kan den här omröstningen få honom på andra tankar.

Så klicka gärna på ett av alternativen i omröstningen till vänster, så kör vi killnamnen nästa vecka.

söndag 28 november 2010

Ursäkta?

Ursäkta men jag undrar lite, var det inte typ alldeles nyss som Engla födde sina tvillingar? Och så meddelar hon glatt att det är så "kul att köpa annat än gravidplagg nu" och visar en bild på sin nya röda slimmade klänning, som jag alltså antar passar henne trots att hon födde barn i TYP FÖRRGÅR!


Själv är jag nöjd om jag till nästa jul kommer i den här.

Nej, jag är inte ett dugg avundsjuk...

fredag 26 november 2010

Pratkvarn

Signe ska på 3-årskontroll nästa vecka och vi har fått ett litet formulär från BVC som vi ska fylla i. Lite allmänna frågor om barnets utveckling och så. Bland annat frågas det om Signe kan formulera meningar med minst tre ord och om så är fallet ber de oss ge ett exemepl på en sådan mening.

Herregud! Ungen går ju runt och babblar mest hela tiden, hur ska man kunna välja ut EN mening från den repertoar hon besitter. Tidigare i kväll sprang hon tex upp på övervåningen för att hämta pottan för att sedan placera sig på denna mitt i vardagsrummet,varpå hon förnöjt konstaterade:

"Jaha! och här sitter jag och bajsar!"

Ska man välja den meningen kanske?

måndag 22 november 2010

"Bara" typ 13 veckor kvar

Saker jag ska göra dagen efter förlossningen

1. Dricka ett stort glas champange. Kanske två.

2. Äta obscena mängder med gravad lax. Som inte varit fryst innan.

3. Ta på mig mina gråa tajta jeans från Bondelid.

Eller vid närmare eftertanke kanske jag ska vänta lite med punkt 3. Annars hamnar jag väl i en förlossningsdepression som jag aldrig kommer ur.

lördag 20 november 2010

Melodifestivalen nästa

Tora sjunger en ny sång som jag inte har hört tidigare.

"Tänk om alla snoppar skulle vara snippor"
"Tänk om alla snippor skulle vara rumpor"
"Tänk om alla rumpor skulle vara pumpor"
"Tänk om alla pumpor skulle vara stumpor"

-Vilken fin sång. Var har du lärt dig den?
-Den har jag hittat på själv!

Jasså. Det kunde man inte tro.

tisdag 16 november 2010

Nakenfis

När jag kommer hem från jobbet brukar bland det första jag gör vara att byta om till mjukbyxor eller något annat ledigt. Tora och Signe har tagit detta ett steg längre. De hinner knappt innanför ytterdörren innan de sliter av sig alla kläder och springer nakna in i huset glatt skrikandes: "Jag är nakenfis!". Och sedan förblir rumpan bar ända fram till läggdags (med undantag för trostvånget vid middagen som Janne och jag har känt oss tvugna att införa).

Så när Signe efter middagen ikväll ville titta en stund på film med mig, gjorde hon det naken. Inget konstigt med det alltså, men idag uppmande hon dessutom mig att göra detsamma. Nej, rättare sagt, hon BEFALLDE mig att göra detsamma.
"Mamma, ta av dig käderna", sa hon bestämt och när jag tvekade lite sa hon det igen, något högre denna gång: "Du ska vara naken mamma".

Och så kom det sig att jag och Signe satt och tittade på "Spöket Laban" spritt språngades nakna nu på kvällskvisten.

Inte helt oangenämt.



Laban, också naken under kläderna

måndag 15 november 2010

Det blir det dyrt det här

Vi har ju i praktiken sålt vårat hus men tillträde för de nya ägarna är inte förrän i mitten av januari. I drygt två månader ansvarar vi nu för att huset är i det skick som det var i under visningen. Med Signe är detta något av en utmaning.

-Janne, nu såg jag Signe springa förbi med en bläckpenna i handen. Skynda dig att se vad hon tänkt göra med den!


För sent!

lördag 13 november 2010

Ursula

Toras besatthet på mäjdfronten består. Fast det fina är att hon fixar det mesta själv nu. Om man hjälper henne att logga in och skriva mejladressen kan hon både författa och skicka iväg majlet för egen maskin. Okej, mailen blir inte så värst långa och det står samma sak i dem allihop: "Hej från Tora", följt av en massa smileygubbar (typ hundra stycken). Kanske lite väl opersonligt, det förstår även en fyraåring, varvid man brukar få hjälpa till att leta upp en bild som hon ska lägga till i mejlet.

Häromdagen ville hon skicka en bild på Ursula Sjöhäxan till morbror Calle. Jag vet inte varför, hon tyckte väl att de hade något gemensamt eller så. När man bildgooglar på "Ursula" visar det sig dock att det bara verkar finnas tre stycken Ursula i världen. Jag undrar om inte Calle hellre hade velat ha någon av de andra.


Not the only Ursula

Morbror Calles Ursula?

torsdag 11 november 2010

Skala banan


Imorse i bilen på väg till dagmamman berättade Tora entusiastiskt om vad Janne hade gjort morgonen innan.

-Mamma, igår när pappa skjutsade oss till Agneta då sjöng han en sång.
-Jaha, vilken då?
-Han sjöng den här: Skala banan, skala banan, skala banan, skala banan.
-Gjorde han?
-Ja. Och vet du? Han knäppte med BÅDA fingrana. SAMTIDIGT.
-Nähä!
-JO. Och då SLÄPPTE HAN RATTEN!
-VA? Nu skojar du?
-Nej. Han GJORDE det. Fast bara en PYTTESTUND mamma. Jag lovar.

Fast ändå alltså. Släppa ratten. Vilken vettvilling han är den där Janne!

tisdag 9 november 2010

v.25

Idag var det besök hos barnmorskan för Bumba och mig. Det mättes magar och lyssnades på hjärtan (142 slag/minut, jag vet att du undrar mormor) och när barnmorskan drog den lilla mikrofonen över magen kickade Bumba till den med en välriktad spark så att det tjöt till i högtalarna. H*n är helt klart med i matchen.

Annat är det med mig. Jag som tidigare har fått höra att jag har blodvärden som Gunde Svan måste börja knapra järntabletter omdelbums. Och när jag svaret på frågan "om jag gör mina knipövningar?" blev att "jodå men jag kissar på mig varje gång jag nyser" fick jag lite förmaningar.

Så nu har jag inte tid att blogga med er längre. Jag måste gå och kniiiipa lite.

fredag 5 november 2010

Doftspår

Jag går runt här hemma på övervåningen utan byxor på mig och plockar undan lite* när Signe plötsligt springer upp bakom mig, drar ner trosorna lite och stoppar in näsan mellan mina skinkor.
-Signe vad gör du?
-Jag luktar.
Innan jag hinner säga att det bara är hundar som nosar varandra i rumporna frågar jag, för man undrar ju lite:
-Jaha, vad luktar det då?
-Jordgubb!
.
Där ser man. Trevligt!
.
*Jo, Janne jag gjorde faktiskt det.
.
UPDATE:När vi senare ligger och myser i sängen stoppar hon nosen i min armåla, drar ett djupt andetag och säger: "Mmmm, jorgubbspaj".

torsdag 4 november 2010

Säng säng säng, sova sova sova

Jag har börjat bli rätt tung nu. Och otymplig. Lite svårt att vända mig i sängen om natten medan jag fortfarande sover. Varje natt vaknar jag av att höften gjort en stor krater i madrassen och av att korsryggen värkar satan. Jag baxar mig och magen runt på andra sidan, somnar om för att vakna och göra om proceduren åt andra hållet två timmar senare.

Jag funderar på om man skulle uppfinna någonting som hjälper gravida kvinnor att vända sig runt i sängen automatiskt så att de slipper vakna hela tiden. Lite som när man helsteker en gris över öppen eld.

Frågan är om det är så lätt att sova med ett spett i rumpan.

Om man skulle bli vegetarian kanske

onsdag 3 november 2010

Bara för att

För hundra år sedan när jag kunde vara ute och festa på kvällar och nätter, fick jag ibland känslan när jag kom sent på natten och fortfarande var på topp att "det är ju synd att gå och lägga sig nu när jag på så bra humör". Och så stannade man uppe ett tag till bara för att (vilket man givetvis fick lida för dagen efter men det brydde man sig inte så mycket om just då).

Men som sagt, det var för hundra år sedan. Fast den där känslan finns kvar, dock i lite annan tappning. Idag har jag tex suttit hemma och rättat matteprov hela dagen, osminkad, iklädd smutsiga mjukisbyxor och med otvättat hår. När Janne kom hem från jobbet tog jag en dusch, sminkade mig, fixade håret och åkte in till stan till den efterlängtade middagen med tjejkompisarna. När jag nu kommer hem fyra timmar senare känner jag mig (i jämförelse) fortfarande nysminkad och fräsch och tycker att det är ju synd att sminka av sig och gå och lägga sig nu när jag för en gångs skull är lite snygg.

Så jag sitter uppe ett tag till bara för att.

måndag 1 november 2010

Mr Smith

Om några minuter kommer en kille från flyttfirman hit för att se exakt hur mycket grejor vi har egentligen. Det enda vi vet om honom är att han heter John. Tora tror att det kanske är John Smith som kommer och undrar om han kommer ha sin hjälm och sitt svärd med sig. Jag svarar att jag inte vet, utan att vi får väl se.

Det hela blev genast mycket mer spännande!

söndag 31 oktober 2010

Frisören Sören igen

Det fanns en tid när jag väntade en månad på att min frisör skulle ha tid att frisera just mig och sedan utan att tveka betalde dryga tusenlappen för att vara med om detta privilegium. Man kan säga att den tiden är förbi. De senaste tio gångerna har jag klippt mig hos den lokala frisören i Farsta Centrum. Inte kan jag vänta en månad på en klipptid, för då kan man ge sig fan på att just när den tiden infaller så är man hemma med febrigt barn eller bjuden på något barnkalas någonstans i obygden.

Nej, nu är det mer att man kommer på att man behöver klippa sig vid frukostbordet söndag morgon, ser att man eventuellt har en lucka mellan halv två och halv tre på eftermiddagen, ringer frisören efter lunch och: "Visst har vi tid, halv två blir jättebra". Billigt är det också. Men okej, jag är aldrig riktigt, riktigt nöjd när jag går därifrån, men jag är å andra sidan aldrig missnöjd heller. Jag har dessutom sett likadan ut i håret de senaste tre åren och när jag kom hem idag efter eftermiddagens besök insåg jag till råga på allt att jag och Tora (som klippte sig hos samma frisör för ett tag sedan) numera har samma frisyr.




Vi klipper en frisyr men vi klipper den bra!

fredag 29 oktober 2010

Det här är av förklarliga skäl ett bildfritt inlägg.

Ikväll vid kvällsduschen insåg jag att jag nått det stadiet av graviditeten när man låter allt från naveln och nedåt vara en ansningsfri zon. Benen går väl an, men att gå lös med rakhyveln på andra mer "delikata" kroppsdelar som man inte längre ser, är lite väl vågat för min smak.

Rätt befriande faktiskt. Tänk om man kunde bli så gravid att magen skymde armhålorna också. Vad praktiskt!

onsdag 27 oktober 2010

v.22+6

Vi går in i v.24 imorgon så jag får skynda mig att publicera den här magbilden från v.23 innan den blir helt inaktuell. Jag har nämligen ett vagt minne om att jag lovade något i bildväg vad gäller magen.

Det var bara det!

Pojke eller flicka?

måndag 25 oktober 2010

Give me what you got

Tora vill kalla till familjeråd så att vi kan enas om vad bebisen ska heta. Alla ska få säga ett namn som de tycker om och sen ska vi komma överens. Alla ska gilla namnet. Ingen ska behöva bli ledsen*. När jag påpekar att vi inte vet om det är en lillasyster eller lillebror än, beordrar hon mig att "åka till doktorn och ta reda på det". Hon vill inte att det ska bli någon "överraskning". Ehh, kontrollbehov någon?

Toras egna förslag till namn är faktiskt inte så illa. Det senaste tjejnamnet är Ida, för så heter Toras gympafröken som hon är oerhört förtjust i. På killfronten är jag väl inte riktigt lika imponerad: En lillebror ska tydligen heta Dino.

Signe tycker för tillfället Matilda Järndotter (oavsett kön), men om du frågar henne efter lunch igen har hon säkert ändrat sig.

Janne och jag har lite idétorka. När Tora föddes var namnet klart sedan länge. Signe var dock ett kompromissnamn och om jag minns rätt var hon namnlös ända till vi åkte hem från BB.

Nu vill vi ju gärna fortsätta på den här inslagna linjen med gamla fornnordiska namn. Men som sagt, idétorka råder. Förslag?

*En bra tanke det där, men vi får nog ha en liten diskussion med henne om vad demokrati faktiskt innebär, dvs att mamma och pappa bestämmer allt.

lördag 23 oktober 2010

Latmask

Tora kan som sagt inte torka sig själv längre. Igår gav hon mig en förklaring till varför det förhåller sig så.

-Mamma, jag torkar mig själv varje dag hos Agneta (dagmamman), så när jag kommer hem är jag så trött att jag inte orkar göra det hemma.
-Men du, när jag är på jobbet då torkar jag mig också själv. Inte ropar jag på pappa* att han ska torka mig när jag har kissat hemma bara för det. Varför orkar jag och inte du?
-För att jag kissar mycket mer än dig.
-Jaha, hur mycket kissar du då?
-Ehhh, det kommer 50 kilo, ehh nej... 30 meter kiss från snippan VARJE DAG.
-Oj! Ja, det var ju väldigt mycket förstås.
-Ja.

*Ha ha ha ha! Jag tror att jag ska göra det någon gång.

fredag 22 oktober 2010

Burr

Fröken jag-kan-nog-gå-med-förra-årets-jacka-uppknäppt-hela-vintern har idag insett att hon behöver åka och shoppa en ny vinterjacka imorgon.

Någon som vet var de säljer fodrade tält någonstans?

onsdag 20 oktober 2010

Smärta


Jobbigaste graviditeskrämpan ever är kramp i vaderna. Ni som haft detta problem vet vad jag pratar om. Varje natt denna vecka har jag vaknat av att ena vaden krampar och är hård som en sten. Och det gör så JÄVLA ONT. Jag måste typ bita i kudden för att inte skrika högt av smärta och väcka den övriga familjen.

Googlade runt lite för att få lite tips på något man kan göra för att lindra problemet och fick bl.a. tipset att dricka lite tonic water på kvällen.

MEN KOM IGEN NU. Man kan inte dricka tonic water utan gin. Det kan man bara inte.

Då har jag hellre kramp.

tisdag 19 oktober 2010

Preggo

Det är tur att jag har den här bloggen. Varje gång jag tittar in blir jag påmind om att jag faktiskt är gravid när jag ser den där graviditetsräknaren på vänstersidan. När det är tredje barnet är det liksom ganska lätt att glömma bort att man är på tjocken. Varje gång, och då menar jag verkligen v a r j e g å n g, jag passerar en spegel och får syn på min spegelbild tänker jag: "Ohh HERREGUD är det där verkligen min mage".

Och häromdagen när jag stod och lagade mat i köket, välte flaskor och burkar omkull titt som tätt på diskbänken. "Fan, inte är jag så fumlig" hann jag tänka innan jag insåg att jag hade vält omkull allting med magen.

Om jag hade orkat hade jag tagit fram kameran nu och gett er en magbild, men det orkar jag inte så det får bli en cliffhanger till nästa gång.

måndag 18 oktober 2010

Martin

Janne är lite svartis på Martin Emtenäs, ni vet han den långhåriga charmige programledaren för "Mitt i naturen". Jag har aldrig i mitt liv ens andats" om Martin Emtenäs, utan har på egen hand kommit fram till att detta måste vara min drömkille eftersom han:

1) har långt hår (weak spot hos mig sedan tonåren) och
2) diggar djur (weak spot nummer två).

Förvisso, men programledare för "Mitt i Naturen", hur sexigt är det? I lördags när vi låg i sängen, käkade upp ungarnas godispåsar och tittade på hur Martin letade efter hasselsnokar i oavnämnda program* blev vi barndomsnostalgiska och mindes hur mycket coolare "Ett med naturen" var än "Mitt i naturen". I det förstnämnda programmet fick man se blodtörstiga hajar och hur livsfarliga lejon fällde zebror på savannen medan höjdpunkten i det andra var en hemmagjord film om någon förvuxen älgkalv som käkade äpplen i Inga-Britts trädgård.

Arne Weise - Martin Emtensäs: 1-0

*lördagkvällar hemma hos oss!
Inte Arne

No comments

Morfar undrade om jag inte kunde ta bort den där funktionen som gör att man måste ha ett Google-konto och göra ordverifiering innan man kommenterade på bloggen. Men of course. Visste inte ens att den var "inkopplad", men nu är det fixat. Så nu kan ni skriva obscena kommentarer helt anonymt utan att jag har någon som helst kontroll över.

Come on. Hit me!

söndag 17 oktober 2010

Dop

Vi var på dop igår. Olivias lillebror Edgar skulle få sitt namn välsignat. En tillställning som inte bara var trevlig utan dessutom nyskapande. Lille Edgar fick inte bara sitt huvud fuktat av dopvatten utan fick äran att sänka ned hela sin lekamen i dopfunten. Mycket skojigt och uppskattat. Inte minst av huvuvdpersonen själv. Hans föräldrar var nog mest glada över att Edgar inte passade på att kissa ner predikstolen. Det hade defintivt Signe gjort.

Hela gårdagen med Signe var faktiskt något av en utmaning. Den första prövningen bestod av att få på Signe en klänning. En extrem ovilja över detta övergick till ett stilla accepterande när jag berättade att det var "en drakfångarklänning" hon skulle få på sig. För er oupplysta bloggläsare kan jag berätta att en drakfångarklännig är en klänning som man har på sig när man fångar drakar. Såklart. Sådant gillar Signe.

Prövning nummer två var att få Signe någorlunda lugn i kyrkan men det förlöpte tämligen smärtfritt. Inte som som finalprövningen: att få Signe att behålla kläderna på under dopfikat. Efter att Signe tryckt i sig tio kakor och nästan lika många bullar på rekordfart, tyckte hon att det räckte med stillasittande fika och försvann in i lekrummet.

"Jag vill vara nakenfis", begärde hon.
"Nej, Signe. Ingen annan är naken här. Du får ha på dig kläderna"
"JAG VILL VARA NAKENFIS", befallde Signe en gång till utifall jag kanske inte hörde första gången.
"Nej"
"JO"
"Nej"
"JO"
"Okej då. Men du måste ha trosorna på dig".

Signe slet raskt av sig kläderna och började hoppa bland kuddarna. När jag kom tillbaka en kort stund senare hade alla barnen fått varsin godispåse. Signe låg spritt språngande naken på golvet och åt geléhallon. Jag gav upp. Istället för att tvinga på henne trosorna igen sa jag till alla jag mötte att: "Om ni undrar vems barn som är helt naket där inne så är det inte mitt".

En kvart senare kissade Signe på golvet. Då åkte vi hem.

lördag 16 oktober 2010

Finally!

Ehhh.. bloggtorka var det här. Är det två veckor sedan jag fick iväg ett inlägg senast? Få se nu, vad har hänt sedan dess:Jag har gått upp ytterligare två kilo i vikt, Signe har dragit på sig ännu en förkylning och Janne har varit borta på jobbresa igen. Och just det, höll på att glömma,VI HAR SÅLT VÅRAT HUS.

Förra torsdagen hade vi storstädning av huset. Det var så skinande rent att man kunde spegla sig i parketten. Och eftersom man inte kan ha Signe i möblerade rum i allmänhet, och i nystädade rum i synnerhet, flydde jag och ungarna till obygden. Eller i alla fall hem till mormor där vi huserade ända till omvisningen var över på tisdagen. Märklig känsla det där. Att veta att ett gäng för oss helt främmande människor trampar runt hemma i ens hus, öppnar skåp och lådor, kommenterar ens val av tapeter och kissar på ens toalett.

Men det var det värt. Vi fick mer betalt för huset än vad vi hade vågat hoppats och nu när kontraktet skrivet kan livet kanske så smått börja återgå till det normala igen.
Det skulle vara skönt att säga att cirkus äntligen är över men då har vi inte ens påbörjat det stora kaosprojektet: själva flytten!

Nåja. Det är ett tag kvar. Till dess tänker jag chilla.

torsdag 7 oktober 2010

vecka 21

Min klocka ringer 6.20 på vardagar, klockan 5.44 vaknade jag irriterande nog av att jag var så kissnödig att jag höll på att krevera. Och då var jag ändå uppe vid 2-tiden och kissade. Hej, hej graviditetskissnödighet. Kul att du kom. Nåja, jag fick ju tid för ett arla blogginlägg. Man ska se det positiva i allt.

Fast det är svårt att se något skoj med att vara tjock, trött och kissnödig hela tiden, och den här graviditen har det varit u r t r i s t att inte få dricka alkohol. Jag har aldrig längtat så mycket efter ett glas rödvin som nu. Ja, eller kanske inte just nu klockan 06.00 på morgonen, det vore ju för sorgligt, men till helgen. Det är liksom inte riktig samma sak att krypa upp i fredagssoffan med ett... ....glas coca-cola. Sorry alltså alla nykterister men det är inte det.

Well, well vecka 21 idag. Det betyder att 20 veckor är fullbordade och att vi är halvvägs igenom graviditeten, Bumba och jag. Lika långt kvar till rödvinet som där jag lämnade det alltså. Fast halvvägs och halvvägs vette fan. De första två graviditetsveckorna är man inte ens gravid enligt sättet som man räknar och tredje och fjärde veckan vet man ännu inte om det. Och eftersom det enligt mitt tycke inte är speciellt svårt att vara gravid när man:
1) inte är det
2) inte vet om det,
så tycker jag att det första fyra veckorna borde räknas bort.

Ett par veckor kvar till halvtid med andra ord. Och så kan man ju gå över tiden också. Vilket det vore praktiskt om jag gjorde för då kan jag jobba fram till sportlovet, vilket jag sagt till rektorn på skolan att jag nog kommer kunna göra. På tal om det borde jag sätta fart nu.

lördag 2 oktober 2010

Pedant

Även denna helg håller vi på och fixar inför visningen av huset. Idag röjer vi i förråden samt fixar fint i alla skåp och lådor. Mäklaren upplyste oss nämligen om att folk är hiskeligt nyfikna och öppnar mer än gärna dörrarna till linneskåp, skafferi och badrumsskåp*. Och då vill de a b s o l u t i n t e att det ska se rörigt. Oh my god, have we got some work to do!

Nåja. Det ska ju ändå röjas någon gång och man kan faktiskt lära sig en hel del på köpet. Jag har till exempel lärt mig en del om min man under den här sälja-hus-proceduren. Jag tror numera att jag egentligen är gift med Julia Roberts man i filmen "Sova med fienden". Ni minns han som fick spelet om inte handdukarna hängde snyggt vikta absolut spikrakt i badrummet. Just han!

Som ett exempel stylade Janne kryddhyllan inför fotograferingen . Han tog då bort alla kryddor som inte färgmatchade (stackars kardemumman fick t.ex. inte vara med), sorterade dem efter färg och storlek och vände alla ettiketter utåt. Och nu när det är dags att vika alla handdukar och påslakan fint i linneskåpet säger han: "Det är lika bra att jag gör det för om du gör det kommer jag bara vika om det".

Bah! Det är de där jädra lakanen med resårs fel. De är fan omöjliga att vika snyggt.

*Ärligt! Gör ni det när ni är på visning? Jag har faktiskt inte ens kommit på tanken att glutta in i någons badrumsskåp.

Snart dags

Det känns så defintivt när man kommer hem från jobbet en dag och det står en "Till salu"-skylt vid brevlådan. Vi ska verkligen flytta. Annonsen ligger ute på nätet och nästa helg är det visning. Det är många tankar som far runt i huvudet på oss alla.

Janne lusläser annonsen minst tio gånger om dagen och undrar saker som "hade vi fått 100 000:- mer för huset om vi hade skrivit "rymlig hall" istället för "generös hall"?.

Jag funderar på om det går att ringa till Joe Labero och fråga om han komma hit och trolla lite. Ett litet knäpp med fingrarna bara så har allla våra möbler och pinaler på något magiskt sätt förflyttats till det nya huset.

Tora är lite orolig över att hon inte ska få ta med sig alla sina prinsesstidningar till sitt nya rum. Vi försäkrar henne att så är fallet. Varenda liten pryl, trasig som hel, ska hon få ta med om hon vill.

Signes största bekymmer är f o r t f a r a n d e den där draken hon såg med mormor på Junibacken f ö r r a m å n a d e n. Kunde den spruta eld eller inte? Och finns den på riktigt?

Vi har alla våra bekymmer.

måndag 27 september 2010

Frisören Sören



Pagen som inspirerade det hela...

Nöjd, kortklippt Tora

En aning kortare på vänster sida.


Något säger mig att hon fick välja färger själv.

Det var ju det här med Signe och hennes hår. Eftersom jag så smått börjat ruttna på att se hennes hackiga ojämna testar i nacken, tänkte jag idag att "funkar det så funkar det" och bokade klipptid åt henne. Hos frisören där man får rida på en björn och titta på barnprogram under klippningen. Och det började riktigt bra. Signe satt villigt upp på björnen och tog på sig skynket. Men när frisören började dilla om uppklippt page och började spreja håret med vatten (Signes alltså, inte sitt eget) började Signe skruva lite på sig och efter ett ynka klipp fick hon nog. Tack och hej då frisören! Istället blev det återigen jag som fick plocka fram saxen här hemma för att slutföra den påbörjade uppklippta pagen. Och ta mej tusan att det blev riktigt snyggt ändå. Det tyckte både jag och Signe. Och Tora visade det sig...
-
Strax efter Signes klippning stänger Tora dörren till sovrummet, vilket hon gör titt som tättt så inget konstigt med det liksom. Så det tar ett tag innan jag reagerar på ljudet jag hör bakom den stängda dörren. Ljudet av en klippande sax. När jag kommer in i rummet har Tora hunnit klippa av sig halva håret. Den halvan som är fram. Den bakre halvan hänger fortfarande lång där bak. Med andra ord hockeyfrillan från helvetet.
-Men hjärtat vad har du gjort, får jag förtvivlat fram.
-Jag vill ha kort hår som Signe, svarar Tora trumpet.
-
Det fanns inget annat att göra än åka tillbaka till frisören, den här gången med Tora som kund. Räddas det som räddas kan liksom. Och Tora satt där så stolt. Frisören fick kamma, klippa, spreja och blåsa. Göra allt det där vi inte får här hemma utan en massa gråt och skrik. Och hon tyckte själv att hon blev så snygg, speciellt med de "tuffa" färgerna i håret.
-
Det är bara mamma som gråter lite inombords. Och förmodligen pappa också.

Inte säger man shit?

Konversation, sådär helt appropå, mellan Tora och mig i Farsta Centrum på väg från H&M till Nilsons.

-Mamma, hur säger man tack på engelska?
-Thank you.
-Jaha. Hur säger man hej då?
-Bye bye.
-Ok. Hur säger man bajs då?
-Ehh.. ehh.. jag vet faktiskt inte.
-Vet du inte?
-Nej, jag vet inte hur man säger bajs.
-Känner du någon som pratar engelska?
-Jo, det gör jag. Det finns några på mitt jobb.
-Vad bra. Nästa gång du träffar dem kan du fråga hur man säger bajs.
-Ja, det kan jag göra.

Eller inte.

söndag 26 september 2010

Gympa

Tora var på gympa idag. Och jag med kan man väl säga. Tora vägrade nämligen att gympa om inte jag var med och höll i handen. Som enda föräldern gjorde jag huvud-axlar-knä-och-tå, plockade äpplen och dansade ballerina, allt med ett leende på läpparna, men efter ungefär en kvart, när det var dags att åla som en orm över golvet, fick jag liksom lite nog och väste i Toras öra: "Tora, om du kan gympa själv nu med de andra barnen så lovar jag att du får välja vilken klänning du vill i hela Farsta Centrum".

Tora funderade över detta en liten stund med allvarlig min, vägde lite för och emot men accepterade därefter mutan. Och sedan hade hon ju världsa-roligt såklart. Fast jag fick inte gå ut ur salen, det ingick liksom inte i dealen. Men jag satt så gärna där på golvet i hallen. Jag slapp ju göra kullerbyttor på tjockmattan, vilket vi nog alla ska vara glada för eftersom jag i sådana fall med största sannolikhet hade legat kvar där än.

När vi efter gympan körde till Farsta Centrum för att hålla löftet var det taktik som gällde. Ingången närmast H&M, så långt bort från alla märkesbutiker som möjligt. "Vilken klänning som helst", betyder ju just det och inget annat. Raska steg till barnavdelning på H&M, tog sikte på en Hello Kitty-klänning som inte såg ut att kosta skjortan: "Den HÄR var väl fin Tora. Med Hello Kitty. Oj, vad snygg!" Jo, det tyckte ju Tora också. Kanske den snyggaste klänningen hon hade sett.

Det är tio gympapass kvar. Det gäller att vara smart, annars kan det bli en dyr höst det här.

lördag 25 september 2010

Vecka 19 - Ultraljud

Igår var vi på rutin-ultraljudet, Janne, jag och Bumba. Sist vi var på ett sådant var med Signe sommaren 2007. Inte så värst länge sedan kan man tycka men jädrar i min lilla låda vad tekniken har gått framåt sedan dess. Vi såg lilla Bumba därinne. Alla tio fingrar,alla tio tår, varenda revben, vartenda hjärtslag, till med de små hjärtklaffarna. Amazing. Våra ögon var som klistrade vi den stora TV-skärmen. Det var bara popcornen som fattades.
När barnmorskan vid ett tillfälle skulle mäta lårbenen och zoomade hon in låren ovanifrån så man liksom såg skrevet, måste Janne ha sett synnerligen imponerad ut för barmorskan var snabb med att tillägga: "Ja, nu är det inte en snopp man ser där utan en bit av navelsträngen som hänger ned".

Så än så länge vet vi inte om det är en (välhängd) lillebror eller ännu en lillasyster därinne.

måndag 20 september 2010

Get even

Jädrar vad vi röjde och fixade i helgen. Det har fanimej inte varit så fint (och tomt) här hemma sedan vi flyttade in. Jag menar, blommor i en vas på bordet! Bara det liksom!

Utmaningen var dock att hålla det fint från söndag eftermiddag när barnen kom hem till måndag morgon när fotografen skulle komma. Eller snarare, hålla det fint när Signe kom hem.

I morse innan Janne skulle åka till jobbet blev det en del förmaningar från hans sida till Signe. Och kanske att tonen var en smula hård och orättvis.Men Signe visade sig ge igen.

Strax efter nio får jag ett sms av Janne:

Signe strikes back. Dojorna fulla med kattmat. Upptäckte det försent. Luktar ganska konstigt om mina fötter just nu....

söndag 19 september 2010

Intresseklubben antecknar

Nu för tiden är det mer regel än undantag att man är fler i sängen när man vaknar än när man gick och lade sig. Så också imorse. När vi släckte lampan igår kväll kunde jag ha svurit på att det bara var jag och Janne i sängen, men jag vaknade bryskt av en skrevspark av Signe och när jag gnuggat gruset ur ögonen upptäckte jag att även Tora låg inklämd som en liten sardin någonstans i mitten bland kuddar och täcken.

Idag blev jag dock påmind om att vi inom inte alltför kort tid kommer vara fem som trängs i sängen, och inte "bara" fyra. Medan Tora och Signe tittade på morgon-barnprogrammen, Janne som vanligt lekte med sin mobiltelefon och jag försökte stjäla till mig några minuters extra sömn, kände jag nämligen tydligt hur Bumba sparkade till därinne.
"Hörrni, nu sparkar bebisen! Han eller hon vill nog komma ut till oss och mysa*, utbrast jag exalterat.

Jag ska nu ge er två alternativ över familjens respons.

Scenario 1
Janne kastar iväg mobiltelefonen och lägger ömt händerna på magen med ett: "Åhh älskling får jag känna". Tora och Signe stänger genast av TV:n och kryper upp och myser med oss och säger otåligt: "Mamma, kommer inte bebisen ut till oss snart?"

Scenario 2
Ingen tar någon som helst notis om mig och Bumba. Tora och Signe är fortsatt som klistrade vid TV:n och iställt för att stänga av den ber de mig höja volymen. Janne fortsätter blippa med telefonen. Han får dock ur sig ett: "Sa du någonting älskling?", eller något i den stilen.

Det är tydligen inte så noga.

*Eller så tyckte h*n också att det var jävligt trångt.

lördag 18 september 2010

Röjt var det här!

Idag har vi haft barnen outsourcade medan jag och Janne varit hemma och städat, fixat men framför allt RÖJT inför fotograferingen på måndag och den snart stundande visningen av huset. Vi har varit obarmhärtiga i vår röjning. Det som inte är värt att kastas är inte är värt att behålla, har varit vårat slagord! Och jag tror inte att jag överdriver när jag säger att jag kastat 1/3 av min garderob (ok, lite överdrivet då). Bara i Toras rum har röjningen varit lite återhållsam. Med all rätt visade det sig när hon kom hem senare på eftermiddagen.

-Har ni kastat den här? säger hon förebrående och plockar upp en trasig blyertspenna ur papperskorgen och går sedan med bestämda steg in och lägger den i sin bokhylla. Samma bokhylla som jag ett par timmar tidigare rensade bort den från tillsammans med ett gäng kottar, några trasiga snäckskal och jag vet inte hur många urklipp från diverse prinsesstidningar.

Måtte hon aldrig få reda på det.

Signe kör franskt

Igår morse fullkomligt VÄGRADE Signe att ta på sig trosor. Faktum är att det var mycket hon inte ville den morgonen, men trosorna var liksom det värsta hon kunde tänka sig. Och eftersom vi redan, i vanlig ordning, var sena orkade jag inte propsa. Så Signe fick åka till dagmamman naken under byxorna. Kan väl fransmännen, kan väl Signe.

måndag 13 september 2010

Utväxt

Alltså. Det här med att vara gravid och färga håret: hur farligt kan det vara på en skala? Idag blev det nämligen väldigt uppenbart att jag är i desperat behov av en blondering.

Jag och flickorna ligger och myser i soffan efter maten. Jag klappar Signe ömsint över håret där hon ligger och vilar på min arm och kommenterar hur blond hon är.
"Du har så ljust hår Signe. Det är nästan vitt. Precis som mammas"
"Mmmm", myser Signe stilla till svar.
Toras respons är mer direkt: "Ditt hår är inte alls vitt mamma"
I ett nafs är hon framme vid min hjässa och pillar i min vid det här laget tämligen breda utväxt. Sedan kommer det, hårt och oresonligt:"Det är svart!"

söndag 12 september 2010

Vi måste reda ut en grej

Idag försökte Tora återberätta en historia hon hade hört, men jag vet inte om hon fick till det riktigt. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna få lite hjälp med att reda ut det här.

Tora: En gång när morfar hälsade på Calle (min bror) på hans jobb. Vet ni vad som hände då?
Vi: Nä.
Tora: Han hade inga skor på fötterna?
Vi: Hade han inte?
Tora: Nä. Och vet ni vad han hade istället?
Vi: Nä, vadå?
Tora: Mjölk!
Vi: Mjölk? Hade han mjölk på fötterna? Det går ju inte?
Tora: Hmmm, nej. Han hade mjölk... mjölk... Mjölkkartonger?
Vi: Hade morfar på sig mjölkkartonger på fötterna när han hälsade på Calle på jobbet?
Tora: Ja.
Vi: Är du säker på att du inte drömt det här Tora?
Tora: Det är INGEN dröm. Calle berättade det.
Vi: Calle? Var det morfar eller Calle som hade mjölk på fötterna?
Tora: Jag kommer inte ihåg riktigt....
Vi: Vi får fråga morfar och Calle om dom kommer ihåg vad som hände.

Nå! Morfar och Calle!Vem av er känner sig skyldig till att ha stövlat runt med mjölkkartonger eller dylikt på fötterna den senaste tiden?

lördag 11 september 2010

Vecka 17

Åhh vad jag längtar efter att Bumba ska börja sparka: När jag var gravid med Tora kände jag inte ett jota förrän först i v.20 men då började hon istället leva runt rätt rejält. Under graviditeten med Signe har jag i graviditeskalendern i vecka 17 skrivit: "Idag kom det. Tre små otvetydiga sparkar".
Det är det jag längtar efter nu. Riktiga sparkar. Nu känner jag mer av lite fladder. Fladder som lika gärna skulle kunna vara pruttar. Mina egna pruttar.

Kom igen Bumba. Sparka mig. Stånga mig. HOPPA PÅ MIG!

Snor

Jag har the förkylning from hell. From HELL I tell you. Feber, halsont. Och snor. My God vad mycket snor.

Vi har en pool i vårt nya hus. Som vi inte tänker behålla eftersom den är inomhus, vi badar inte speciellt mycket och barnen är alldeles för små. Men vi kan inte tömma den "så länge" utifall att vi skulle ångra oss, för den ska inte stå tom för länge. Då pajjar den på något sätt. Poolen behöver tryck mot väggarna. Vi har funderat på alternativa material att fylla den med, som typ sand.

Men nu vet jag. Jag kan fylla den med snor. Poolen är 2x5x1,5 meter. Det blir 15 kubikmeter snor. Fixar jag lätt innan helgen är slut.

onsdag 8 september 2010

Smaskigt


Idag bjuder skolans matsal på Delicatobollar. Jag vill inte att NÅGON frågar hur många Delicatobollar jag har ätit idag. Capice?!


Jag äter faktiskt för två nuförtiden.

tisdag 7 september 2010

Kladdig i ögat

Tora har ögoninflammation. Och eftersom förskolan jämställer ögoninflammation med digerdöden så var det inte riktigt läge för henne att gå till dagmamman idag. Digerdöden ska ju vara en väldigt allvarlig och plågsam sjukdom har jag hört. Inte alls som ögoninflammation då man bara är lite kladdig i ögat. Så Tora fick följa med mig till jobbet idag (nytillkomna läsare kan här behöva informeras om att jag jobbar som gymnasielärare).

Tora var dock måttligt intresserad av att lära sig hur man förkortar rationella uttryck, utan tillbringade hellre de två mattelektionerna jag hade idag, sittandes i ett grupprum tittandes på film. Hon imponerades dock stort över den stora vita tavlan som jag fick "rita" på hela dagarna, samt förundrades över hur stora barnen var som gick i skolan:

"Mamma, varför måste så stora barn gå i skolan? De kan ju redan allt".

Nej vännen. Mamma kan allt!

måndag 6 september 2010

Zombies

Det serverades blodpudding till lunch här hemma idag. Med knaperstekt bacon och lingonsylt. Något som barnen älskar och som jag tycker är helt ok. Fram tills idag då... Medan jag som bäst håller på att lägga upp ett par blodpuddingskivor på Toras tallrik säger hon nämligen plötsligt:

-Blodpuddingar har hjärnor!
-Hjärnor??
-Ja.
Vad har hon nu fått för sig? hinner jag undra innan det plötsligt går upp för mig.
-Jaha, du menar järn! Blodpuddingar innehåller massor av järn.
-Ja. Hjärnor. Och Blod.

Mums!

söndag 5 september 2010

We have a winner

Så var det underskrivet då! Dokumentet som säger att säljarna till Det Perfekta Huset måste sälja det till oss och inga andra. Det betyder å andra sidan att vi har förbundit oss att köpa just Det Perfekta Huset och inget annat hus. Tyvärr till det pris vi kom "överens" om och inget annat pris. Låt säga ett något lägre lite mer perfekt pris.

Men va faan! Nu är det vårt!!!

Eller nja, snart i alla fall. Först måste vi sälja världens näst mest perfekta hus! Helst till ett perfekt pris också. Men det lär ju inte ske utan lite seriös home staging. Jag tänker levande ljus och nybakade bullar.

Och kanske inte så många legobitar på golvet i vardagsrummet.

måndag 30 augusti 2010

Det bränner

Ovanpå vårt badrumsskåp står två snarlika plastflaskor med blå vätska i. Precis brevid varandra. Den ena innehåller munskölj. Den andra nagellacksborttagningsmedel. För två minuter sedan höll jag på att göra något som skulle kunna ha gjort mycket ont.

Fast jag hade nog kunnat fyra av ett bländande vitt leende imorgon.

Keep U posted

Nu är det spännande. Janne hörde precis av sig och berättade att mäklaren lämnat något meddelande. Oj oj. Vad kan det handla om? Värsta thrillern det här med att buda på hus ju.
Eller thriller och thriller. Man vet ju hur det slutar. Den som är beredd att skotta in mest stålar vinner. Mycket stålar. Janne har hört någonstans att buda på hus i Stockholm är som att förlora en nära anhörig.

Första stadiet: Förnekelse
Det kan inte vara så här dyrt. Det kan bara inte det.

Andra stadiet: Ilska
Helvete vad dyrt det är! Det är fan också att det ska finnas så många rika jävlar i den här stan!

Tredje stadiet: Accepterande
Ja. Det är väl så här dyrt det blir då. Smakar det så kostar det.

söndag 29 augusti 2010

Bring it on

Vi var på husvisning idag. Igen. Kan nu inte alla hålla tummarna för att det är sista husvisningen vi behöver åka på. Ungarna börjar nämligen lacka ur på att behöva flänga land och rike runt (eller Stockholm med omnejd i alla fall) under veckolsluten. Vi kan inte längre kalla det för "att åka på en liten utflykt" eller "ta en sväng med bilen och titta på något kul". De har genomskådat oss. En husvisning är en husvisning och ingen jävla utflykt.

Och sedan är det ju det faktum att huset vi tittade på idag är helt perfekt för oss. Helt. Perfekt. Så perfekt att jag fick fick lust att lägga krokben för alla andra spekulanter redan i hallen samt lägga band på mig för att inte högt och övertydligt under visningen säga saker som:

-Luktar det inte lite FUKT här i källaren?
-Herregud Janne. SÅG du råttan som smet in där bakom bokhyllan? och
-Men gud vad opraktiskt med så stora fönster. Dom måste ju putsas JÄTTEOFTA.

Som sagt. Nu håller vi tummarna för att alla andra 250 spekulanter får sparken från sina jobb imorgon bitti. Alternativt faktiskt såg en råtta i källaren idag. Jag gjorde det inte. Let the budgivning begin...

Sommarblogg

Det är en sorglig liten historia den här bloggen. I somras, när alla var lediga, glada och utvilade, då var det ju så roligt så roligt att blogga. Man skrev om ditt. Man skrev om datt.

Men så började skolorna, och bloggen glömdes bort. Ingen hinner leka med bloggen längre. Den ligger där alldeles ensam på internättet och tänker på hur det var förut. Förut när man var populär. Stackars bloggen. Jag har snart ett inlägg till dig. Ska bara...

söndag 22 augusti 2010

Grattis Signe

Idag har vi firat Signe-dagen. Janne och jag hade ju den otroligt taskiga planeringsförmågan att skaffa barn med planerat födelsedatum på självaste julafton. Nu behagade ju Signe-liten att titta ut tre dagar innan dopparedan. Men ändå. Väldigt nära julafton är det. Så vi firar hennes namnsdag istället med pompa och ståt.

Således har vi idag haft hela tjocka släkten på besök. Och Signe tog självmant på sig finaste klänningen och protesterade inte det minsta när jag frågade om hon ville ha håret i tofs. Är det kalas så är det.

Fast på morgonen firade vi bara vi och gav Signe presenten från oss. Kanske den bästa presenten man kan få om man har på tok för mycket spring i benen. En studsmatta. Behöver jag säga att Signe blev överlycklig.

När vi så sitter på altanen och tittar på Signe som studsar som en liten guttaperkaboll där innanför nätet på sin nya matta säger Janne plötsligt:
-Den klarar bara 100 kilo.
Sedan tillägger han och tittar lite förmanande på mig:
-Så den är ju framför allt till för barnen!

lördag 21 augusti 2010

Avslöjad

Igår var dagmamman och fikade (ja inte ensam alltså, hon tog ju dagbarnen med sig såklart) hemma hos ett barn som slutade hos henne nu till sommaren för att han skulle börja skolan nu i höst. Jag talar om Pontus. Toras bästa Pontus. Tora berättade ivrigt om besöket när hon kom hem.

-Vet du vem vi var hemma hos idag?
-Nej, vem då?
-PONTUS!
-Åhh, vad kul.
-Ja, och vet du? Hans mamma har en bebis i magen!
-Nähä?! Vad roligt. Ska Pontus bli storebror?
-Ja.
-Berättade du att du ska bli storasyster då?
-Nej, för det var ingen som sa något.
-Ehh... nähä.. men hur vet du att hans mamma har en bebis i magen då?
-Jag kom på det alldeles själv!!
-Jaha. Hur då?
-Hon drack inget vin!!

Nej, det får man väl hoppas. På ett kafferep med dagbarnen.
Men man undrar ju lite vad det här inlägget säger om ens egna dryckesvanor.

Hello

Jag hade på känn att det skulle bli så här. Jag börjar jobba igen och bloggen hinns inte riktigt med. Ett inlägg i veckan är nog det bästa jag kan prestera just nu. Men bättre än ingenting.. typ.

Annars då, vad står på?

-Jag är tjock och fet.

-Vi har hoppat av budgivningen på tomten.

Dels för att jag drömde mardrömmar om att bo i kappsäck med tre barn under 1,5 års tid medan vi försökte få bygglov men framförallt för att budgivningen i skrivande stund är uppe i 4.300.000:-

4,3 miljoner kronor för BARA TOMTEN mina vänner. Det är ungefär så mycket våran tomt är värd idag men då får man faktiskt ett nyrenoverat hus på det också.

Fast det är klart. Man kan ju tälta.

lördag 14 augusti 2010

Sing a long

Signe sitter på golvet nedanför mig och spelar på sin xylofon när jag sitter vid datorn och försöker arbeta, hrmmm... ...slösurfa. Hon hamrar så hårt hon kan och sjunger en egenkomponerad sång med hög och ljudlig stämma. Tora ropar att "hon får ont i öronen" och jag kan hålla med om att ljudnivån är en smula irriterande.

"Signe", säger jag så vänligt jag kan. "Du sjunger väldigt fint men det är ganska högt. Kan du gå in i ditt rum och spela?".
"Och stänga dörren", vrålar Tora.
"Nej, det behöver du inte göra", säger jag. "Men du får fortsätta spela i ditt rum".

Signe tittar förnärmat på oss, tar xylofonen under armen och trampar in på sitt rum. Hon sätter sig på golvet och börjar spela igen. En sång med nyskriven text. Den går ungefär så här: "Mamma är aaaarg på miiiiig".

torsdag 12 augusti 2010

Vecka 13

Vecka 13 idag dårå!
När jag var gravid med Tora tyckte jag att det var år och dagar till dess de första tolv veckorna hade passerat, först då var man liksom gravid p å r i k t i g t.
Nu är det mer, oj hoppsan, vecka 13 redan!
Och jag kan ha fel, det kan jag mycket väl, men jag undrar om jag inte känner av lilla Bumba långt där nere.
Inga sparkar, mer som små musfjärtar.
Jag vet redan nu vad Janne kommer säga när han läser det här: Om h*n ligger och pruttar där inne brås han på sin mamma!

Fråga

Vi är som sagt spekulanter på en tomt. En högt belägen tomt. Och har man småkids så funderar man ju lite kring det där med höjden.

Nu skulle jag gärna vilja säga att vi fluktar på just det HÄR objektet men riktigt så bra är det inte. Men en sådan typ av staketlösning har vi tänkt oss kring tomten som vi i så fall kommer anlägga. Med kedja och dubbla hänglås på grinden.

Eftersom jag antar att det är en och annan småbarnsföräldrer som läser den här bloggen, så ställer jag frågan till er: Skulle ni kunna bo på ett sådant här typ av ställe? Och då kan ni alltså bortse från utsikten, poolen, läget och själva huset och liksom bara tänka i termer av staket och högt stup.

Janne säger att plexiglaset är av den typen som finns i bilar, dvs okrossbart. Men jag tänker Signe får tag i slägga... ja, ni fattar.

onsdag 11 augusti 2010

Male bonding

Det är tydligen flera blivande storasyskon som funderar över om de kommer få en lillasyster eller lillebror. Folke verkar ha bestämt sig att det är en lillebror han ska få, Tora däremot spelar med säkrare kort. Hon menar att eftersom det bara är bebisen själv som vet om den är en kille eller tjej (om den nu funderar över sådana saker som sitt eget kön i den ringa åldern av 12 veckor), så tänker hon inte gissa eftersom hon inte kan veta med bestämdhet, däremot filosoferar hon gärna över det ena eller andra scenariot.

-Mamma, om bebisen blir en flicka då blir vi fem flickor här hemma.
-Fem? Hur tänker du då?
-Tora en, Signe två, Mamma tre, bebisen fyra och Britta (vår katt) fem. Fem!
-Ja, du tänker så. Men stackars pappa, då blir han ju ensam kille!
-Nej, det är ju två pojkar. Pappa och Pluto!

Just det, att jag inte tänkte på det. Janne och Pluto kan ju hänga, göra lite grabbiga grejjer. Kanske gå ut och dricka några bira, låta Pluto få ragga på lite brudar. Det kan han behöva.

måndag 9 augusti 2010

Visning

Vi var och tittade på en tomt igår. Jag menar, någonstans måste man ju ta vägen med tre ungar, katt och kanin, och varför inte bygga nytt? Jättefin tomt (lite dyr bara), säkert många hugade spekulanter. Men no worries. Jag är rätt säker på att den blir vår. Jag har nämligen redan pinkat in reviret.

När vi som bäst stod där på den vackra tomten och drömde oss bort kände jag nämligen, gravidkissnödig som jag är, att det v e r k l i g e n inte gick längre. Jag bara m å s t e kissa. Långt till närmsta toalett, men väl en liten mossbeklädd bergsskreva att lätta på trycket i. Och inga folk. Perfekt. Den enda som såg mig var Tora, som för övrigt skrattade hjärtligt åt det faktum att jag förmodligen skulle få barr i snippan.

Så nu är tomten vår! Anledningen till att jag vet det, är att jag kissade även när vi var på visningen av vårt nuvarande hus. Men då pep jag faktiskt in på toaletten. Jag passade på när ingen såg mig, men blev avslöjad av det faktum att det knappt gick att spola efteråt. Men två veckor sedan var kåken var!

Det som talar mot denna kissa-och-objektet-blir-ditt-teorin, är att Signe pinkade på sig under en husvisning som vi var på i våras. Vi höll som bäst på att potträna och körde en rövare och drog på husvisning utan blöja. Som som sagt slutade med att Signe kissade ner sig i hallen. Och den budgivningen vann vi inte.

Men den här tomten blir vår. Sanna mina ord!

söndag 8 augusti 2010

Ågren

Åhhh, lite ångest. Sista semesterdagen imorgon. På tisdag börjar jag jobba igen.

Hur jag tänkte spendera morgondagen, denna sista dagen i frihet, undrar ni?
Jo, jag har en tandläkartid imorgon. Tackar som frågar.

Jag kan flyga, jag är inte rädd

För mig som är lite flygrädd, funderar jag på om det är terapeutiskt eller rentav lite korkat att sitta brevid Tora när vi flyger. Hon är nämligen extremt nyfiken och frågar om allt, allt, allt. Till exempel vill hon gärna lusläsa den där säkerhetsbroschyren som ligger facket framför sätet.

På väg hem från Malmö tidigare i veckan

-Varför är det förbjudet att ha skor på sig?
-Det är inte förbjudet att ha skor, men man får inte ha högklackade skor på sig.
-Varför inte?
-Om man skulle landa på vattnet och behöver åka ut på en rutchkana.
-Kan flygplanet landa på vatten?
-Ja, det kan det ibland. Men det kommer det inte att göra nu.
-Men det kan landa på vatten?
-Ja, om till exempel... Jo det kan det!

****

-Mamma, varför kryper pojken på den här bilden?
-Om planet börjar brinna så ska man krypa på golvet på vägen ut så att man inte andas in den giftiga röken.
-Om planet börjar brinna?
-Hrmm, ja, om planet börjar brinna.
-När börjar planet att brinna?
- Det HÄR planet kommer INTE att börja brinna!
-Men KAN planet börja brinna?
-Kan vi inte läsa din prinsesstidning nu istället?

fredag 6 augusti 2010

Tönt

Jag inser att det inte är speciellt begåvat att först deppa över hur tjock man blivit för att sedan äta upp den stora godispåsen man köpt till kvällens fredagsmys redan till eftermiddagsfikat.
Men sedan var jag ute och power walkade fem kilometer med stavarna* och kände mig rätt sund igen. Så sund att jag ett tag övervägde att knata iväg till ICA för att köpa en ny godispåse att ersätta den så glupskt uppätna. Men jag besinnade mig.

Sedan läste jag att Minna äter chips ikväll... ahhh chips. Damn you woman!

*Ja, jag känner mig töntig när jag går med stavar. Skittöntig! Någon, please explain the fördel med att gå stavar. Please.

Back in town

Nu har jag i ett par dagar enkom gått omkring och funderat på vad jag ska skriva för roligt och inte för krystat om den lilla semesterresan vi har varit på, men kommer liksom inte på någonting. Så jag skiter i det och nöjer mig med att skriva att: vi har varit på Legoland. Och att: det var roligt. Där var för övrigt även Mia Skäringer och Henrik Schyffert. Och vissa åker till St Tropez.. ha ha... suckers.. det är ju på Legoland det händer. Det är tydligt det.

Ett gott råd kan jag dock bjuda på om du hade tänkt åka dit.

Försök inte förtränga att du måste packa innan du åker. Det måste du nämligen, och om du väntar till strax innan du måste åka till flygplatsen så kan det hända att du glömmer packa ner vissa nödvändiga attiraljer.

Som regnkläder till exempel. Och det vet man ju hur lagen lyder: om man glömmer regnkläderna hemma kommer det att regna! Nu är det förvisso så att kön till åkattraktionerna på Legoland är ungefär noll minuter lång när det regnar. Och det är skönt. Men man blir ganska blöt rätt snabbt. Och det är inte skönt.

Man kan även glömma att packa ned öronproppar och ögonbindel. Och om man absolut inte kan sova utan detta (det är Janne jag åsyftar här alltså *host host*) kan det lätt uppstå viss panik. Till er allas stora lättnad kan jag dock meddela att det finns, förvisso svindyra, men fullt fungerande öronproppar att köpa på Bromma flygplats. Och avsaknaden av det senare kan lösas genom att man nattetid knyter ett par gamla leggings runt huvudet. Mycket bra för sömnen, kanske inte för samlivet.

Det är ett under att det fortfarande tillverkas nya medlemmar i den här familjen.


Också på Legoland...

söndag 1 augusti 2010

Minisemester

See you in a few..

Äntligen

Nu har den äntligen börjat. Indoktrineringen. Om inte åtminstone en av mina ungar blir hästtokig så ska det i alla fall inte vara mitt fel. Igår hyrde vi nämligen häst och skrittade runt i Nyckelviken. Alf, hette den lyckligen kraken som i en hel timme fick äran att bära runt på brudarna. Ja, inte mig då. Man vill ju gärna lämna tillbaka en hel häst och inte en med knäkt ryggrad.

Trots prat om "hästen" och "ridning" ett par dagar, bangade såklart Tora ur när vi väl kom fram. Signe skrek dock så snart hon fick gödseldoften i näsborrarna: "Jag vill RIDA", och således fick hon bana vägen medan Tora satt tryggt i vagnen och fotograferade äventyret. Efter tjugo minuter hade dock Tora funderat klart och bestämt sig för att det verkade tämligen riskfritt att sitta upp. Smart drag där. Skicka ut lillasyrran som fullkomligt saknar spärrar för vad som kan vara farligt eller inte som testpilot.


"Är du en liten ryttare?", frågade jag Signe
"Jag är ingen RYTTARE, skrek Signe ilsket till svar. Som om ryttare var synonymt med "liten skitunge" eller likande.
"Nähä, vad är du då?
"Jag är SIGNE!"

Fotografen själv...


...som till slut vågade sitta upp.

fredag 30 juli 2010

Inskrivning

Igår var det inskrivning på MVC för mig och Bumba. Det kan ha varit världshistoriens snabbaste inskrivning.

-Jag ser här att det är tredje barnet?
-Ja, det stämmer.
-Då vet du säkert att du ska äta extra folsyra?
-Jajamensan.
-Och du vet att du inte ska dricka alkohol.
-Suck. Ja.
-Då vet du säkert vilken mat som du ska undvika också?
-Utan och innan till.
-Ja, det var väl allt då.

Fast det verkar som om de ha ändrat lite på kostrekommendationerna sedan förra gången.


Va? Vad säger ni? Har någon ändrat i just den broschyren som jag fick. Nej, det kan väl inte stämma. Just my luck.

torsdag 29 juli 2010

Mercedes Benz

Och när jag ändå är inne på det här look alike-spåret.

Efter vi kom in från regnovädret idag, blöta och leriga, var Tora snabbare än vanligt med att kasta av sig alla kläder.
Hela eftermiddagen har hon vandrat runt här hemma i bara mässingen med det långa håret utslaget och finaste halsbandet runt halsen, sjungandes "Oh lord, won´t you buy me a Mercedes Benz".

Nej, kanske inte. Men en liten nudist är hon i alla fall.

Janis

Tora

Ny frippa II

Jag har gett mig på Signes hår igen. Att få till en trendriktig page visade sig dock vara lättare sagt än gjort. Man klipper lite på höger sida, och sen på vänster. Vänster sida blir kortare än höger. Man klipper lite till på höger. Höger är nu kortare än vänster. Man klipper på vänster... Ja ni fattar kanske.

Faktum är att Signe inte är ett dugg lik Limahl längre.

Det mer Jonathan Lejonhjärta nu.


onsdag 28 juli 2010

Stämningshöjare

Om man har lite tråkigt någon dag kan man alltid stoppa in barnen i lekhagen hos våran nyligen könsmogna och därmed ganska kåta hankanin Pluto. Barnen springer runt, runt i hagen och skriker och Pluto han springer efter så fort hans små dvärgvädursben tillåter.

Genast höjs stämningen ett snäpp.



Tjoho, vad det sprätter i grenen!

tisdag 27 juli 2010

End of an era


För ungefär 1,5 år sedan gav jag Janne första säsongen av Sopranos i födelsedagspresent. Det var så det började. Sedan dess har vi levt och andats Sopranos, inte ätit annat än italienska deliktesser och klätt oss i skinnjackor och designerkostymer.


Nja, kanske inte riktigt... ..men lite vemodigt var det ändå när vi igår kväll såg det allra sista avsnittet. Och genast dök frågan upp. Vad ska vi göra nu på kvällarna. Eftersom "att umgås med varandra" är uteslutet ber jag er om lite tips på bra serier. Janne föreslår "Sex and the city" men jag vet inte. Jag lutar mer åt "Dexter" eller kanske "Mad Men"?


Vad tycker du?

Bajstricket

Signe har ju som bekant varit lite strulig med sömnen. Nu går vi gudskelov inte runt som levande döda under dagarna längre, hon sover faktiskt helt okej, men kanske inte helt utan anmärkningar. Till exempel vill hon fortfarande varken somna eller somna om själv utan vill helst att någon (läs mamma) ska ligga brevid henne, eller åtminstone sitta brevid och hålla henne i handen till dess hon sommnar.

För denne "någon" är detta lite tröttsamt i längden. Man kör till slut alla trick man kan komma på. Att säga: "Signe, du är faktiskt 2,5 år. Du måste lära dig att somna själv så mamma går ut nu", funkar inte. Det förslaget bemöts med direkt ovilja.
Det funkar inte heller att spela sitt eget trötthetskort: "Signe, mamma är jättetrött. Jag går och lägger mig i min egen säng så får du somna om själv". Då tittar bara Signe på en med en blick som säger "glöm det morsan" och sen ligger man lydigt kvar.

Däremot finns det faktiskt ett trick som funkar. I give you... ..bajstricket.
När man legat brevid Signe ett litet tag, så att hon blivit sådär behagligt trött, tar man helt enkelt på sig en liten nödig min och viskar: "Signe, mamma måste bara gå och bajsa. Jag kommer sen". Då nickar Signe lite i samförstånd och flyttar lite på sig så att man kan krångla sig upp. Sedan går man ut ur Signes rum, stänger dörren och l å t s a s gå på toaletten. Och sedan går man inte tillbaka! För Signe somnar tryggt med vetskapen att mamma sitter där på toaletten och gör det nöden kräver.

Bajstricket. Works every time. Jag har kört det i ett år nu. Undrar när hon ska genomskåda mig.

söndag 25 juli 2010

Övertid

Redan i förra veckan när jag var och tränade slutade mitt träningslinne ungefär i höjd med naveln. Ni vet när halva buken sådär missklädsamt väller ut som en deg ovanför byxlinningen. Så för allas trevnad blev det till att införskaffa ett par nya träningslinnen, varav det ena premiäranvändes idag på Bodypumpen.
Jag måste dock ha sett tämligen stor ut i alla fall för instruktören frågade mig vänligt "När det var dags?". Hon kommer fan inte tro mig om jag säger i slutet av februari hann jag tänka innan jag i nästa sekund hörde mig själv svara: "Runt jul".

Runt jul!! Hur tänkte jag nu? Var hade jag tänkt träna de sista två månaderna av graviditeten egentligen?
Vecka 10


lördag 24 juli 2010

Hon lär sig

Man vet att något fuffens är på gång när det från tjo och tjim helt plötsligt blir alldeles tyst och så förblir ett tag. Vid en direkt fråga får man upp till en viss ålder ett rakt och ärligt svar. Signe-liten verkar befinna sig precis vid brytpunktsåldern.

Tidigare idag, Signe sitter och leker med några stearinljus och pratar högt och livligt för sig själv. Plötsligt är hon borta och det är alldeles tyst.

Jag frågande: Signe, vad gör du?
Signe glatt: Äter ljus!
Jag förmanande: Men Signe, du får inte äta upp ljusen!

Senare samma dag, Signe leker med en bläckpenna på golvet nedanför mig. Omärkligt försvinner hon, samt pennan, och en tystnad infinner sig.

Jag: Signe vad gör du nu?
Signe: Jag rit... jag gör ingenting!

fredag 23 juli 2010

En liten fotograf

Vår digitalkamera har sett sina bästa dagar. Att man måste tejpa fast batteriluckan är bara ett sorgligt exempel på detta faktum.
Så den sista semesterdagen bestämde vi oss för att skänka kameran till Tora. Solklart inspirerad av vår medresenär blev hon ÖVERLYCKLIG och tog sitt fotouppdrag på STÖRSTA allvar. Bara på denna sista dag brände hon av över 250 bilder, de flesta tagna inne på FunPark där vi fördrev de varmaste timmarna i den långa väntan på transferbussen.


Man kan väl säga att övning förhoppningsvis kommer ge färdighet!



Minnas perspektiv

Toras perspektiv



Men mot slutet av dagen tycker jag allt hon fick till ett par fina bilder!

Haha! Visst ser det ut som jag har en sjukt liten vit knubbig arm och kliar mig själv på axeln här. Det har jag inte. Den är väldigt vältränad och solbränd.

Undrar vem som försöker göra ful min, jag eller Signe?