Signe sitter på golvet nedanför mig och spelar på sin xylofon när jag sitter vid datorn och försöker arbeta, hrmmm... ...slösurfa. Hon hamrar så hårt hon kan och sjunger en egenkomponerad sång med hög och ljudlig stämma. Tora ropar att "hon får ont i öronen" och jag kan hålla med om att ljudnivån är en smula irriterande.
"Signe", säger jag så vänligt jag kan. "Du sjunger väldigt fint men det är ganska högt. Kan du gå in i ditt rum och spela?".
"Och stänga dörren", vrålar Tora.
"Nej, det behöver du inte göra", säger jag. "Men du får fortsätta spela i ditt rum".
Signe tittar förnärmat på oss, tar xylofonen under armen och trampar in på sitt rum. Hon sätter sig på golvet och börjar spela igen. En sång med nyskriven text. Den går ungefär så här: "Mamma är aaaarg på miiiiig".
Hon verkar så himla rolig, er Signe! Jag måste bara berätta att hon inspirerat mig till att döpa mitt första barn till just Signe. Dina skildringar av henne har gjort att namnet för mig har fått en väldigt fin klang som namnet inte hade innan jag började läsa "Inte måla där". När min dotter föddes så var namnet givet!
SvaraRaderaChristina: Åhh, vilken komplimang :-) Jag ska hälsa Signe detta.
SvaraRadera