Redo

Hur ofta måste jag blogga för att ni inte ska tro att jag åkt in till BB? Well, det har jag inte. Inte alls faktiskt. I mitt förra inlägg fick jag en kommentar från en blivande barnmorska som tyvärr upplyste mig om att "barnet kommer när det är redo, tidigt eller sent".

Jävla fasoner tycker jag. Vad sägs om att komma när JAG är redo. Typ NU. Följande är bara exempel på hur redo jag är:

-jag har packat BB-väskan

-jag har gett Janne alkoholförbud, eller i alla fall vänligt (men med eftertryck) upplyst om honom att om han är det minsta berusad när det sätter igång är han inte välkommen med på förlossningen. Och att han då kommer missa när sitt tredje barn ser dagens ljus för första gången.

-jag har korsförhört min bror (som bor närmast) om hur hans arbetsschema ser ut så jag vet om jag kan ringa honom mitt i natten när vattnet går för att han ska komma och passa Tora och Signe.

-jag har funderat på att ge även min bror alkoholförbud. Men besinnat mig.

-jag har varit på Ica Maxi och köpt blöjor och nappar. Och blonderingsmedel.

-jag har hämtat alla bebiskläder från förrådet och sorterat dom och i samband med detta konstaterat att om det blir en pojke kommer han ha väldigt många bodys med blommor och hjärtan på.

Vad återstår då att göra? Jo, skruva ihop bebisängen och hämta hem det utlånade babyskyddet till bilen.

Nåja, vi lär nog hinna det. Det är ju ändå en månad kvar.

Jävla skit.

Vecka 36

Alltså jag vet att jag inte kan få ett exakt svar, men det vore jädrigt nice om i alla fall statistiken sa att ju fler barn man föder desto tidigare kommer dom. Med Tora blev jag igångsatt en vecka över tiden och med Signe gick vattnet mitt i natten fyra dagar före beräknat datum.

Jag är visserligen "bara" i v.36 men jag skulle inte klaga om Bumba bestämde sig för att komma ut redan nu. Inte alls faktiskt. Ok, kanske lite då under själva förlossningen men om man bortser från den lilla detaljen.
-
Tyvärr fick jag höra på jobbet häromdagen att "det syntes i mina ögon att jag inte var redo än", jag såg tydligen "alldeles för pigg ut". Well, om man måste se halvdöd ut för att förlossningen ska sätta igång så kan jag fixa det också. Inga problem. Alla andra krämpor som brukar göra sig påminda så här i slutet av graviditeten är nämligen här. När jag kom hem från jobbet i fredags och tog av mig stövlarna såg tex mina underben ut som ett par svarvade ljusstakar. Min kollega hade tidigare under dagen vänligt föreslagit stödstrumpor för att minska svullanden. Jag undrar om jag inte istället bara kan behålla stövlarna på hela tiden. De sitter nämligen som korvskinn på underbenen redan efter ett par timmar. Precis som ett par stödstrumpor alltså.
-
Stödstrumpor, mormorstrosor, och mammaleggings. Ni vet den där vackra preggo-bilden av Demi Moore på omslaget av Vanity Fair för några år sedan?
-
Så inte jag. Så. Inte. Jag.

Svettig

Det är något fel på ventilationen på jobbet. Det är dålig luft och sjukt varmt. Nu kan det i och för sig vara så att jag upplever det som en aningens varmare än alla andra eftersom jag har en liten levande kamin i mitt inre. Hur som. Det är sjukt varmt i klassrummet.

Så varmt att jag känner hur det bildas svettpärlor i pannan och att det rinner ned längs ryggraden när jag står framme vid tavlan och predikar. Fräscha fröken liksom.

Men jag har snälla elever. Häromdagen när jag lutade mig fram över en elev (en ung, blond, snygg och ganska osvettig 17-åring) som ville ha hjälp med ett mattetal, och nästintill droppade en stor svettdroppe ned i hennes mattebok, sa hon tröstande: "Det gör ingenting. Min mamma har samma problem. Hon är i klimakteriet"

Då började jag nästan gråta.

Dagens jag tror jag börjar gråta

Imorgon börjar jag jobbet igen efter ett skönt och välbehöveligt jullov. Jag är sådär sugen på det måste jag säga. Det som har hållit mitt humör uppe är att jag endast kommer jobba fyra veckor innan jag tar föräldraledigt igen.

Trodde jag.

Idag upptäckte jag att jag blandat ihop veckorna lite. Jag ska jobba fem (5) veckor till och inte fyra (4).

The ångest.

Snälla, tyck lite synd om mig i alla fall.

Voffo gör di på detta viset?

"Mamma, vad hette den där favoritfilmen du hade när du var liten nu igen?"

"Ronja Rövardotter menar du?"

"Ja, där fanns det sådana där blöjsnippor."

"Blöjsnippor? Aha... du menar rumpnissar!"

-

Vildvittror+Rumpnissar=Blöjsnippor

No more soffpotatis

Okej att det har varit jullov och att vi flyttat i mellandagarna men jag har ingen r i k t i g t bra ursäkt för att inte ha satt min fot på gymmet eller i simhallen sedan mitten av december, så igår när jag fick barnledigt ett par timmar pallrade jag mig iväg. När en förlossning ibland jämställs med att springa ett maratonlopp, känns det ju inte direkt genomtänkt att dega till så här i slutspurten.

Gymbesökets första utmaning bestod av att krångla på sig några träningskläder som fortfarande passade, och dessutom göra det med någons slags värdighet i behåll. Efter att ha gett upp hoppet om det sistnämnda kunde jag till slut äntra löpbandet. Planen var att hurtigt och raskt promenera i 30 minuter med magen käckt i vädret och Blossom Taintom-aktigt utstråla något i stil med "här-ser-ni-minsann-en-som-springer-tjejmilen-dagen-innan-förlossningen". Detta visade sig bli utmaning nummer två.

Jag hann nämligen inte gå mer än i ca 20 sekunder innan sammandragningarna satte in, och som om det inte var nog med det hoppade Bumba neråt för varje steg jag tog så att hans eller hennes lilla hjässa studsade upp och ned på urinblåsan. Jag hade inte behövt något jävla löpband. Jag hade lika gärna kunnat springa fram och tillbaka till toaletten. Men med krampaktig min och ett smått nödigt utseende (istället för det där klämkäcka) höll jag ut mina 30 minuter innan jag gav upp och satte mig en stund på motionscykeln istället. Det visade sig vara mycket behagligare. Det var riktigt skönt att få trampa loss och bli lite svettig.

Och nu är det faktiskt så att vi fått låna hem en motionscykel idag, och om vi (läs Janne) bara kan få lite stil på den ämnar jag cykla en del på den hemma.
Faktum är att jag härmed dyrt och heligt l o v a r att cykla på den minst 30 minuter, 2 ggr i veckan ända fram till förlossningen.

Det skulle Blossom Taintom aldrig klarat av.

Barba-mig- hit och barba-mig-dit

Signe får lätt hang ups på böcker. Vid kvällsdags är det samma böcker som gäller ett par veckor innan hon tröttnar och fastnar för en ny bok som man ska läsa varje kväll ett tag framöver. För tillfället är det böckerna om Barbapapa som står högst upp på listan. Inte mig emot, jag tycker de kan vara rätt festliga ibland, fast den största behållningen när man läser dessa böcker för Signe är att hon vägrar gå med på att det är BarbaPAPPA som är den rosa figuren och BarbaMAMMA som är den svarta. Hon hävdar med bestämdhet att det är tvärtom.

-

Förmodligen är det så att hon tycker att en kille inte kan vara den rosa figuren. Tyvärr. MEN, det kan också vara så att hon inte omedelbart förutsätter att den med blommor i håret och rosa ögonskugga måste vara mamman. Det skulle lika gärna kunna vara pappan. Det vore ju skoj om hon resonerar så (eller hur Janne?).

-

För inte kan det väl vara så att hon tycker att mammor är grisrosa, tjocka och av obestämbar form? DET vore för sorgligt det.

Nya regler

Trots en modest viktuppgång på 12 kg (eller snarare 14 kg) sedan inskrivningen konstaterade jag nyligen sedan jag hittat mina gamla MVC-journaler, att jag väger ca 2 kg mer än vad jag gjorde i tidigare graviditeter i samma vecka. Följdaktligen har jag givit mig själv godisförbud fram till förlossningen. Dock har jag konstaterat att följande inte klassas som godis:

-Glass
-Kakor
-Bullar
-Chips
-Ostbågar
-Nötter
-Läsk

Jag tror jag kommer fixa det här.

En snabbis

Sådär ja! Nu var det gjort. Ett helt hem är nu packat, flyttat och nästintill uppackat också. Och det enda som strök med var mina blommor. Flyttgubbarna var väl inga florister direkt men de var ena jäklar på att kånka och att skruva ihop möbler. Från klockan 8 på morgonen till klockan 18 på kvällen höll de på. Jag orkar inte ens tänka på hur lång tid det hade tagit oss att flytta allt själva. Då var det värt att offra några orkideer.
Tora stormtrivs i sitt nya rum. Signe däremot verkar tro att vi är på någon slags semester, då hon titt som tätt undrar om "vi inte ska åka hem snart".
Tyvärr är inte internetet igång än utan jag kör ett tjuvinlägg på Jannes jobbdator medan han nattar Tora. Oops, nu kommer han. Got to go!