Äntligen

Nu har den äntligen börjat. Indoktrineringen. Om inte åtminstone en av mina ungar blir hästtokig så ska det i alla fall inte vara mitt fel. Igår hyrde vi nämligen häst och skrittade runt i Nyckelviken. Alf, hette den lyckligen kraken som i en hel timme fick äran att bära runt på brudarna. Ja, inte mig då. Man vill ju gärna lämna tillbaka en hel häst och inte en med knäkt ryggrad.

Trots prat om "hästen" och "ridning" ett par dagar, bangade såklart Tora ur när vi väl kom fram. Signe skrek dock så snart hon fick gödseldoften i näsborrarna: "Jag vill RIDA", och således fick hon bana vägen medan Tora satt tryggt i vagnen och fotograferade äventyret. Efter tjugo minuter hade dock Tora funderat klart och bestämt sig för att det verkade tämligen riskfritt att sitta upp. Smart drag där. Skicka ut lillasyrran som fullkomligt saknar spärrar för vad som kan vara farligt eller inte som testpilot.

"Är du en liten ryttare?", frågade jag Signe

"Jag är ingen RYTTARE, skrek Signe ilsket till svar. Som om ryttare var synonymt med "liten skitunge" eller likande.

"Nähä, vad är du då?

"Jag är SIGNE!"

Fotografen själv...


...som till slut vågade sitta upp.