Samvete

Tora och Signe går på lekgympa en dag i veckan. För ett tag sedan bytte Signe grupp. En bekräftelse på att hon hade bytt grupp dök snart upp med en ny faktura avseende avgiften för den nya gruppen. Vi betalade aldrig fakturan eftersom vi redan betalat för den första grupptiden och avgiften var ju densamma, 700:- Allt frid och fröjd, Signe går på nya gympan och har kul, men så får vi plötsligt en utbetalning om 700:- i brevlådan.Vad var det här nu då? Pengar tillbaka? Är Signe registrerad på gympan eller inte? Jag bestämde att jag måste ringa och kolla vad som händer.

"Jo, jag undrar lite om en utbetalning på 700:- som vi har fått avseende vår dotter Signe"
"Ja"
"Jo, vi har bara betalat in en avgift och hon går ju på gympan nu så varför har vi fått pengarna tillbaka?"
"Det står här att ni betalat in avgiften två gånger så ni får tillbaka pengar"
"Nej, det har vi inte gjort. Vi har bara betalat in en gång. Jag är säker på det"
"Nej, det står registrerat en dubbel betalning här"
"Nej men vi har inte..."

Ehh, vänta nu. Är jag på väg till att tacka nej till 700 spänn? Är jag inte riktigt redig.

"Ehh, okej, hoppsan, ja vi har kanske betalat in en gång för mycket ändå. Då hämtar jag ut de där pengarna då"
"Ja, gör det du".

Och nu har jag ju hemskt dåligt samvete förstår ni. Jag är en sådan där som inte ens snor med mig suddgummin från jobbet hem.

UPDATE: Okej, det här är ju lite pinsamt men det var faktiskt så att vi hade betalat in Signes avgift två gånger. Först hade jag gjort det och sedan Janne. Tydligen måste man kommunicera i ett förhållande. Någon som vet något om det?

Gulligt

Okej, den här listan kan göras lång men det finns saker som när en 8-månaders bebis gör dom är så är det så lite smågulligt men om en vuxen person däremot skulle göra detsamma så blir det istället hysteriskt roligt.

Till exempel sitta på rumpan på golvet och ta av sig strumporna, och då ta i för kung och fosterland så när strumpan sen lämnar foten far man handlöst bakåt.

Astrid gjorde just det och jag fnissade lite. Sedan föreställde jag mig Janne göra samma manöver.

Hahaha!

Published with Blogger-droid v1.7.4

test

Published with Blogger-droid v1.7.4

Givakde

Det är så oerhört givande att prata med barn ibland. Inte sant? Man får så ofta chansen att se saker med helt nya ögon och hela ens världsuppfattning kan komma att ändras.

Signe: Mamma, vet du vad som är så bra med dammsugaren?
Jag: Nej.
Signe: Den suger liksom upp grejer.

Published with Blogger-droid v1.7.4

No more viktras

Jag tänkte att jag för sista gången skulle presentera dagens vikt, som också är hela förra veckans vikt: 73,6 kg, alltså dryga halvkilot från matchvikten. Men vet ni, jag tror att jag nöjer mig så här nu. Jag kommer dock fortsätta på den här banan, strikt GI-diet i veckorna med lite små utsvävningar på helgerna, för det verkar ju funka. Satsar alltså på att försöka hålla den här vikten och går jag ner lite till på köpet så är det ju bara bra.

Men vikt är ju inte samma sak som form. Jag kan helt enkelt inte förlika mig med den här volangmagen jag har fått, även om jag har fått tre underbara barn tack vare den. Enligt Olga Rönnberg har jag drabbats av den typiska mammakroppen - platt arsle och degig mage - och den enda utvägen stavas tydligen träning, träning, träning. Tyvärr i form av den förhatliga plankan.

Åhh fi fan för plankan alltså. Men okej då. Två gånger om dagen, 2 x 1 minut, från och med nu (fast inte idag för jag har ont i halsen *hrmm*), så får vi se runt jul vad det blir för resultat av det. Ok?

Va? Före-bilder säger ni?

Glöm det.

Det går framåt

Jag tror att många flerbarnsföräldrar kommer hålla med mig när jag säger att det är skillnad på hur man ser på sina barns utveckling beroende på vilken tur i ordningen de är födda. Det första barnet ville man tex helst att det skulle vara ett par månader före i utvecklingen för att man inte skulle börja undra om kanske inte allt var som det skulle. Jag minns att jag låg på golvet på andra sidan av rummet och hojtade "Ja kom då Tora! Kom hit" åt en fyra månader gammal Tora som precis lärt sig lyfta upp huvudet längre än 10 sekunder i sträck. Man kan säga att det med Astrid är precis tvärtom. Jag hade varit fullkomligt nöjd med att hon satt stilla på en filt och jollrade fram till hon tog studenten. Och jag har gjort ihärdiga försök till att hämma hennes utveckling.

"Nej, sträck dig inte efter den där leksaken. Mamma hämtar den åt dig"

"Lyft inte upp benet sådär när du ligger ner, då åker du framåt förstår du"

"Oj, kan du dra dig lite framåt nu. Bäst att jag sätter dig upp"

Alltså är det med sorg i hjärtat jag nu kan meddela att slaget är förlorat. Idag har nämligen Astrid lärt sig att ta sig från sittande ställning till magläge. Tidigare när hon har försökt sig på denna manöver, har det ofta slutat med att hon fallit tungt framåt och dragit pannan i golvet, men man lär sig ju som bekant av sina misstag, speciellt om de gör ont. Och så här gick hon tillväga. Om ni skulle vilja pröva själva menar jag.

Först spanade hon in en leksak som låg en liten bit bort från där hon satt tungt på rumpan. När hon sträckte sig efter den nådde hon inte riktigt fram. Då började hon sakta, sakta sära på benen till hon till slut satt i split (!!!) och sedan fortsatte hon att i slow motion vika dem bakåt (är hon gjord av gummi eller, är en relevant fråga här) samtidigt som hon försiktigt lutade sig framåt. Och VOILA! Så låg hon på mage och kunde nå leksaken utan att få en fläskläpp på köpet.

Nu är hon alltså bara ett litet rumplyft från att krypa. Jag måste fixa något slags snöre så jag kan binda fast henne i sängen.

8 månader nästa vecka. Usch vad fort tiden går.

Precis vad jag tänkte föreslå

"Mamma", frågar Tora idag. "På vilken dag kan Signe och jag göra någonting ensamma med pappa? Utan dig och Astrid"
"Ja, när ni vill. På lördag kanske!", svarar jag och blir inte det minsta ledsen (okej då, lite kanske). Jag är ju ensam med barnen största delen av tiden och jag inser att det måste vara lite jobbigt att alltid behöva ta hänsyn till sin minsta lillasyster när man är 3 och 5 år.
"Men vad ska du och Astrid göra då när vi är borta?", undrar Tora, troligen för att försäkra sig om att hon inte kommer missa något skojigt.
"Ja du", börjar jag och tänker att det finns ju en hel del jag kan tänka mig göra. Gå en lång promenad, kanske ta ett varmt bad medan Astrid sover eller varför inte bara lägga sig på sängen med en kopp kaffe, mörk choklad och några sköna tidningar.
"Jag vet", avbryter Tora mina funderingar. "Ni kan åka och storhandla".

Mmmm. Visst.

Vardagsedge

Jag tänkte att jag skulle ge ett par förslag till hur du med småbarn kan få lite mer spänning i vardagen, med tanke på föregående inslag menar jag. Det kanske finns fler föräldralediga, lite lätt uttråkade som behöver lite lagom vardagsedge. Såhär gör jag.

Exempel 1
Varje gång vi är ute och åker bil barnen och jag, låter jag barnen agera co drivers när vi stannar vid ett rödljus. Reglerna är att jag ska blunda och Tora och Signe ska hålla koll på när det blir grönt. Jag ska alltså sitta och blunda ända till de säger "NU!" (svårare än det låter, jag lovar). Först då får jag öppna ögonen och köra. Och innan ni ringer socialen, givetvis dubbelkollar jag att det verkligen är grönt innan jag kör. Spänningen ligger i om barnen ska missa den gröna signalen eller inte. Kommer bilen bakom att tuta irriterat?! Ja ni förstår vad nervkittlande denna lek är.

Exempel 2
Ibland låter jag Tora, och om jag vill vara riktigt wild and crazy Signe, slå numret på telefonen om jag ska ringa någonstans. Jag säger alltså siffrorna, de trycker in dom och så, och håll i er nu, så DUBBELKOLLAR JAG INTE att de slagit rätt nummer innan jag låter signalen gå fram. Man kan alltså ringa var fan som helst. Om inte det är spännande så vet jag inte vad.

Ett par små tips bara. Varsågoda.

Och själv ska jag till tandläkaren idag

Skrattde lite tyst för mig själv åt Minna alldeles nyss. Hon bloggar om hur lite det händer i hennes mammalediga liv. Om hor hon typ badar bebisar och handlar på Apoteket. Och sen, just det, höll på att glömma, FOTAR RED HOT CHILI PEPPERS I GLOBEN.

Om ni undrar varför jag inte bloggar så mycket nuförtiden, så är det för att jag inte är och fotar RHCP i Globen så värst ofta. Inte alls faktiskt.

test

Jag vill ju kunna lägga upp en bild också. Hmm..

Published with Blogger-droid v1.7.4

?

Published with Blogger-droid v1.7.4

test

Det här verkar inte vara den bästa blog-appen direkt.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Klippt var det här

Nej, det bidde ingen Jack-frisyr. När jag berättade för frisören att Signe ville ha håret jättekort, tittade hon oförstående på mig och sa:

"Vadå, som helt kortklippt eller?"
"Ja, kort överallt liksom"
"Men då kommer hon ju se ut som en pojke!!"
"Ehh, ja... det kommer hon nog"
"Men ska vi inte klippa en kort page istället?"

Och jag orkade inte stå på mig. Främst för att jag visste att för Signe spelade det egentligen ingen roll. Så jag tog det beslut som jag trodde skulle leda till minst problem och kortast klipptid.

Så. Alla nöjda och glada. Förutom alla queer-tanter kanske.

Före. Ja,ni fattar kanske det desperata behovet.

Efter.

Tora, aka linslusen, ville inte klippa sig.

Astrid får behålla mössan på hos frisören. Hon har typ dreads bak på huvudet och om frissan skulle få syn på dem tror jag Astrid hade åkt på en tvångsklippning.