torsdag 20 oktober 2011

Det går framåt

Jag tror att många flerbarnsföräldrar kommer hålla med mig när jag säger att det är skillnad på hur man ser på sina barns utveckling beroende på vilken tur i ordningen de är födda. Det första barnet ville man tex helst att det skulle vara ett par månader före i utvecklingen för att man inte skulle börja undra om kanske inte allt var som det skulle. Jag minns att jag låg på golvet på andra sidan av rummet och hojtade "Ja kom då Tora! Kom hit" åt en fyra månader gammal Tora som precis lärt sig lyfta upp huvudet längre än 10 sekunder i sträck. Man kan säga att det med Astrid är precis tvärtom. Jag hade varit fullkomligt nöjd med att hon satt stilla på en filt och jollrade fram till hon tog studenten. Och jag har gjort ihärdiga försök till att hämma hennes utveckling.


"Nej, sträck dig inte efter den där leksaken. Mamma hämtar den åt dig"

"Lyft inte upp benet sådär när du ligger ner, då åker du framåt förstår du"

"Oj, kan du dra dig lite framåt nu. Bäst att jag sätter dig upp"


Alltså är det med sorg i hjärtat jag nu kan meddela att slaget är förlorat. Idag har nämligen Astrid lärt sig att ta sig från sittande ställning till magläge. Tidigare när hon har försökt sig på denna manöver, har det ofta slutat med att hon fallit tungt framåt och dragit pannan i golvet, men man lär sig ju som bekant av sina misstag, speciellt om de gör ont. Och så här gick hon tillväga. Om ni skulle vilja pröva själva menar jag.


Först spanade hon in en leksak som låg en liten bit bort från där hon satt tungt på rumpan. När hon sträckte sig efter den nådde hon inte riktigt fram. Då började hon sakta, sakta sära på benen till hon till slut satt i split (!!!) och sedan fortsatte hon att i slow motion vika dem bakåt (är hon gjord av gummi eller, är en relevant fråga här) samtidigt som hon försiktigt lutade sig framåt. Och VOILA! Så låg hon på mage och kunde nå leksaken utan att få en fläskläpp på köpet.


Nu är hon alltså bara ett litet rumplyft från att krypa. Jag måste fixa något slags snöre så jag kan binda fast henne i sängen.



8 månader nästa vecka. Usch vad fort tiden går.

3 kommentarer:

  1. 8 månader?! Men hjälp, hon kom ju precis ut! Ur led är tiden å allt sånt. :) Förresten, om du klär henne i riktigt blanka, halkiga byxor så kanske du kan förhala krypandet lite, lite. :)

    SvaraRadera
  2. Grattis Astrid... och otur mamma :-)

    SvaraRadera
  3. Erika: Där sa du något. Måste prova det :-)
    Jenny: Tack du!

    SvaraRadera