Hot brukar ju funka

Jag vet att jag nämnde tidigare att jag är lite trött på att vara hemma men så pratade jag med en kollega som har en dotter ungefär lika gammal som Astrid, en månad yngre till och med, och hon skulle börja jobba den här veckan. Ja, inte bebisen alltså utan kollegan. Och när hon sa det så bara slog det mig hur jag verkligen inte är redo för det än. Nej, det är Astrid och jag ett tag till framöver. Om bara den lilla gullungen kunde sova lite också så vore det hela top notch!

Hennes sovvanor har nämligen inte blivit bättre de senaste dagarna, snarare värre, och inatt tror jag faktiskt att hon kan ha varit mer vaken än hon sov, vilket således gäller för mig med. Signe sov ju också som skit när hon var i den åldern och när jag försöker minnas hur det var då, så känns det som jag tillbringade alla nätter med Signe sittandes så här och om dagarna skred jag fram som någon slags levande död. När Signe sedan fyllde ett år tog vi tag i det hela och körde en brutal 5-minuters metod. Visst, det skär i hjärtat men det funkar ju! Och efteråt frågade vi oss varför vi inte gjorde det tidigare.

Och nu har vi ju faktiskt chansen till det. Att göra det lite tidigare den här gången, så att alla får sova snart. Om inte Astrid börjar sova lite bättre så blir det någon slags metod på fredag. Sanna mina ord.  Ingen amning förrän på morgonen och det är sova i egen säng som gäller. Shit alltså, hoppas hon läser det här.

Hörru Astrid! Nu vet du vad som gäller. Innan fredag ska du sova på nättarna, annars stoppar mamma undan tuttarna.

Trial and error

Jag och ny teknik - inte alltid like this. Blir ett mini-mini-inlägg där jag testar det nya blogger-gränssnittet.
Men det verkar ju lovande det här.  Finns det någon expert därute bland läsarna? Vad kan man göra för balla grejer med det här som man inte kunde göra förut?

Nej men,ser man på, det här har jag velat kunna göra. Och det här. Och det här.

Så, nu får det räcka.

Nangiala II

Om rundsmörjd är samma sak som sjukt nöjd och lite lätt bakis, ja då är jag rundsmörjd idag. Jag är dessutom len som en babystjärt då jag hade den goda smaken att välja body scrub som spa-behandling. Närmare bestämt en body scrub med kaffe för en uppiggande effekt. Det var Jenny som var den första att slå till på den behandlingen.
"Ha, ha", skrattade jag först. "Du nöjer dig inte längre med att dricka kaffe, nu ska du massera in det i porerna också". Men det var ju när jag sa det så som det slog mig. Det är ju genialt. Så jag slog till på den behandlingen jag med. Och när vi sen låg där på britsarna med våra renscrubbade kroppar under varma filtar med valsång på stereon och kaffedoften hängandes tung i rummet, konstaterade vi att "Det nog var lite som i Nangiala det här också".

Från Nangiala tog vi oss sedan till den spanska restaurangen. Givetvis fortsatte vi inte ut på stan utan vi var alla fullkomligt nöjda med att avsluta kvällen efter middagen. Fast ändå kände jag när jag klev ur taxin hemma att det var lite småsurt. Sist när Janne var ute kom han hem freaking 05.00 på morgonen (!) och nu när jag har chansen att vara ute så länge jag vill så kommer jag hem klockan 23.30. Det var nästan så att jag kände för att sätta mig i garaget och häcka ett par timmar. Bara för att markera liksom. Men sedan tog gudskelov längtan efter sängen över.

Äntligen helg

De senaste två nätterna har Astrid, trots att hon legat mellan Janne och mig i dubbelsängen, vaknat gråtandes vad som känns som var femte minut, vilket det givetvis inte är, men om jag säger en gång i kvarten så överdriver jag definitvt inte. Varken nappen, buff i rumpan eller ens mina tuttar har kunnat trösta henne. Då är man ledsen, I kid you not. I början av veckan var hon febrig och snorig så jag undrar lite om hon kanske har ont i öronen eller något. Eller. Så är det bara den beryktade 8-månaders fasen som som har gjort sitt inträde. När jag gräver lite i arkivet så var det typ nu som Signes sovproblem började. Oh sweet lord.

Därför kan inte vår årliga spa-helg komma lägligare än nu. Om jag ska gå runt på fyra timmars sömn några månader framöver så behöver jag lite rundsmörjning först. Morgondagens plan lyder som följer:

*trevlig brunch på stadens torg med bästa tjejerna
*bubbelbad med ett glas, eller två, mousserande i handen
*en timmes body scrub toppat med 20 minuters massage
*en drink någonstans följt av middag på spansk restaurnag och, om vi orkar
*villrådigt fråga oss själva var man faktiskt går ut någonstans nuförtiden... har tex BZ öppet fortfarande?
*slutligen hamna på något dansgolv någonstans.

Nej just det, jag dansar ju inte.

*Rättelse: Stå i baren och vakta de andras drinkar när de dansar.

Det är bra. Dricka drinkar är jag bra på.

Bara äckligt eller är hon en affärsidé på spåren?

"Mamma", frågar Tora. "Fanns det plåster med prinsessor på när du var liten?"
"Nej", svarar jag efter att ha grävt i minnet en liten stund. "Det fanns bara sådana där bruna."
"Bruna?"
"Ja, eller beiga då. Hudfärgade. De ska ha samma färg som huden ungefär."
"Men det har de ju inte."
"Nej, inte riktigt samma."
"Men varför tar man inte bara lite hud från människor som har dött och gör plåster av?"

Samvete

Tora och Signe går på lekgympa en dag i veckan. För ett tag sedan bytte Signe grupp. En bekräftelse på att hon hade bytt grupp dök snart upp med en ny faktura avseende avgiften för den nya gruppen. Vi betalade aldrig fakturan eftersom vi redan betalat för den första grupptiden och avgiften var ju densamma, 700:- Allt frid och fröjd, Signe går på nya gympan och har kul, men så får vi plötsligt en utbetalning om 700:- i brevlådan.Vad var det här nu då? Pengar tillbaka? Är Signe registrerad på gympan eller inte? Jag bestämde att jag måste ringa och kolla vad som händer.

"Jo, jag undrar lite om en utbetalning på 700:- som vi har fått avseende vår dotter Signe"
"Ja"
"Jo, vi har bara betalat in en avgift och hon går ju på gympan nu så varför har vi fått pengarna tillbaka?"
"Det står här att ni betalat in avgiften två gånger så ni får tillbaka pengar"
"Nej, det har vi inte gjort. Vi har bara betalat in en gång. Jag är säker på det"
"Nej, det står registrerat en dubbel betalning här"
"Nej men vi har inte..."

Ehh, vänta nu. Är jag på väg till att tacka nej till 700 spänn? Är jag inte riktigt redig.

"Ehh, okej, hoppsan, ja vi har kanske betalat in en gång för mycket ändå. Då hämtar jag ut de där pengarna då"
"Ja, gör det du".

Och nu har jag ju hemskt dåligt samvete förstår ni. Jag är en sådan där som inte ens snor med mig suddgummin från jobbet hem.

UPDATE: Okej, det här är ju lite pinsamt men det var faktiskt så att vi hade betalat in Signes avgift två gånger. Först hade jag gjort det och sedan Janne. Tydligen måste man kommunicera i ett förhållande. Någon som vet något om det?

Gulligt

Okej, den här listan kan göras lång men det finns saker som när en 8-månaders bebis gör dom är så är det så lite smågulligt men om en vuxen person däremot skulle göra detsamma så blir det istället hysteriskt roligt.

Till exempel sitta på rumpan på golvet och ta av sig strumporna, och då ta i för kung och fosterland så när strumpan sen lämnar foten far man handlöst bakåt.

Astrid gjorde just det och jag fnissade lite. Sedan föreställde jag mig Janne göra samma manöver.

Hahaha!

Published with Blogger-droid v1.7.4

test

Published with Blogger-droid v1.7.4

Givakde

Det är så oerhört givande att prata med barn ibland. Inte sant? Man får så ofta chansen att se saker med helt nya ögon och hela ens världsuppfattning kan komma att ändras.

Signe: Mamma, vet du vad som är så bra med dammsugaren?
Jag: Nej.
Signe: Den suger liksom upp grejer.

Published with Blogger-droid v1.7.4

No more viktras

Jag tänkte att jag för sista gången skulle presentera dagens vikt, som också är hela förra veckans vikt: 73,6 kg, alltså dryga halvkilot från matchvikten. Men vet ni, jag tror att jag nöjer mig så här nu. Jag kommer dock fortsätta på den här banan, strikt GI-diet i veckorna med lite små utsvävningar på helgerna, för det verkar ju funka. Satsar alltså på att försöka hålla den här vikten och går jag ner lite till på köpet så är det ju bara bra.

Men vikt är ju inte samma sak som form. Jag kan helt enkelt inte förlika mig med den här volangmagen jag har fått, även om jag har fått tre underbara barn tack vare den. Enligt Olga Rönnberg har jag drabbats av den typiska mammakroppen - platt arsle och degig mage - och den enda utvägen stavas tydligen träning, träning, träning. Tyvärr i form av den förhatliga plankan.

Åhh fi fan för plankan alltså. Men okej då. Två gånger om dagen, 2 x 1 minut, från och med nu (fast inte idag för jag har ont i halsen *hrmm*), så får vi se runt jul vad det blir för resultat av det. Ok?

Va? Före-bilder säger ni?

Glöm det.

Det går framåt

Jag tror att många flerbarnsföräldrar kommer hålla med mig när jag säger att det är skillnad på hur man ser på sina barns utveckling beroende på vilken tur i ordningen de är födda. Det första barnet ville man tex helst att det skulle vara ett par månader före i utvecklingen för att man inte skulle börja undra om kanske inte allt var som det skulle. Jag minns att jag låg på golvet på andra sidan av rummet och hojtade "Ja kom då Tora! Kom hit" åt en fyra månader gammal Tora som precis lärt sig lyfta upp huvudet längre än 10 sekunder i sträck. Man kan säga att det med Astrid är precis tvärtom. Jag hade varit fullkomligt nöjd med att hon satt stilla på en filt och jollrade fram till hon tog studenten. Och jag har gjort ihärdiga försök till att hämma hennes utveckling.

"Nej, sträck dig inte efter den där leksaken. Mamma hämtar den åt dig"

"Lyft inte upp benet sådär när du ligger ner, då åker du framåt förstår du"

"Oj, kan du dra dig lite framåt nu. Bäst att jag sätter dig upp"

Alltså är det med sorg i hjärtat jag nu kan meddela att slaget är förlorat. Idag har nämligen Astrid lärt sig att ta sig från sittande ställning till magläge. Tidigare när hon har försökt sig på denna manöver, har det ofta slutat med att hon fallit tungt framåt och dragit pannan i golvet, men man lär sig ju som bekant av sina misstag, speciellt om de gör ont. Och så här gick hon tillväga. Om ni skulle vilja pröva själva menar jag.

Först spanade hon in en leksak som låg en liten bit bort från där hon satt tungt på rumpan. När hon sträckte sig efter den nådde hon inte riktigt fram. Då började hon sakta, sakta sära på benen till hon till slut satt i split (!!!) och sedan fortsatte hon att i slow motion vika dem bakåt (är hon gjord av gummi eller, är en relevant fråga här) samtidigt som hon försiktigt lutade sig framåt. Och VOILA! Så låg hon på mage och kunde nå leksaken utan att få en fläskläpp på köpet.

Nu är hon alltså bara ett litet rumplyft från att krypa. Jag måste fixa något slags snöre så jag kan binda fast henne i sängen.

8 månader nästa vecka. Usch vad fort tiden går.

Precis vad jag tänkte föreslå

"Mamma", frågar Tora idag. "På vilken dag kan Signe och jag göra någonting ensamma med pappa? Utan dig och Astrid"
"Ja, när ni vill. På lördag kanske!", svarar jag och blir inte det minsta ledsen (okej då, lite kanske). Jag är ju ensam med barnen största delen av tiden och jag inser att det måste vara lite jobbigt att alltid behöva ta hänsyn till sin minsta lillasyster när man är 3 och 5 år.
"Men vad ska du och Astrid göra då när vi är borta?", undrar Tora, troligen för att försäkra sig om att hon inte kommer missa något skojigt.
"Ja du", börjar jag och tänker att det finns ju en hel del jag kan tänka mig göra. Gå en lång promenad, kanske ta ett varmt bad medan Astrid sover eller varför inte bara lägga sig på sängen med en kopp kaffe, mörk choklad och några sköna tidningar.
"Jag vet", avbryter Tora mina funderingar. "Ni kan åka och storhandla".

Mmmm. Visst.

Vardagsedge

Jag tänkte att jag skulle ge ett par förslag till hur du med småbarn kan få lite mer spänning i vardagen, med tanke på föregående inslag menar jag. Det kanske finns fler föräldralediga, lite lätt uttråkade som behöver lite lagom vardagsedge. Såhär gör jag.

Exempel 1
Varje gång vi är ute och åker bil barnen och jag, låter jag barnen agera co drivers när vi stannar vid ett rödljus. Reglerna är att jag ska blunda och Tora och Signe ska hålla koll på när det blir grönt. Jag ska alltså sitta och blunda ända till de säger "NU!" (svårare än det låter, jag lovar). Först då får jag öppna ögonen och köra. Och innan ni ringer socialen, givetvis dubbelkollar jag att det verkligen är grönt innan jag kör. Spänningen ligger i om barnen ska missa den gröna signalen eller inte. Kommer bilen bakom att tuta irriterat?! Ja ni förstår vad nervkittlande denna lek är.

Exempel 2
Ibland låter jag Tora, och om jag vill vara riktigt wild and crazy Signe, slå numret på telefonen om jag ska ringa någonstans. Jag säger alltså siffrorna, de trycker in dom och så, och håll i er nu, så DUBBELKOLLAR JAG INTE att de slagit rätt nummer innan jag låter signalen gå fram. Man kan alltså ringa var fan som helst. Om inte det är spännande så vet jag inte vad.

Ett par små tips bara. Varsågoda.

Och själv ska jag till tandläkaren idag

Skrattde lite tyst för mig själv åt Minna alldeles nyss. Hon bloggar om hur lite det händer i hennes mammalediga liv. Om hor hon typ badar bebisar och handlar på Apoteket. Och sen, just det, höll på att glömma, FOTAR RED HOT CHILI PEPPERS I GLOBEN.

Om ni undrar varför jag inte bloggar så mycket nuförtiden, så är det för att jag inte är och fotar RHCP i Globen så värst ofta. Inte alls faktiskt.

test

Jag vill ju kunna lägga upp en bild också. Hmm..

Published with Blogger-droid v1.7.4

?

Published with Blogger-droid v1.7.4

test

Det här verkar inte vara den bästa blog-appen direkt.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Klippt var det här

Nej, det bidde ingen Jack-frisyr. När jag berättade för frisören att Signe ville ha håret jättekort, tittade hon oförstående på mig och sa:

"Vadå, som helt kortklippt eller?"
"Ja, kort överallt liksom"
"Men då kommer hon ju se ut som en pojke!!"
"Ehh, ja... det kommer hon nog"
"Men ska vi inte klippa en kort page istället?"

Och jag orkade inte stå på mig. Främst för att jag visste att för Signe spelade det egentligen ingen roll. Så jag tog det beslut som jag trodde skulle leda till minst problem och kortast klipptid.

Så. Alla nöjda och glada. Förutom alla queer-tanter kanske.

Före. Ja,ni fattar kanske det desperata behovet.

Efter.

Tora, aka linslusen, ville inte klippa sig.

Astrid får behålla mössan på hos frisören. Hon har typ dreads bak på huvudet och om frissan skulle få syn på dem tror jag Astrid hade åkt på en tvångsklippning.

Kl 13 idag smäller det

Varje gång man borstar håret på Signe (och ofta Tora med för den delen) skriker hon som om man sticker kniven i henne, även om man typ badar henne i balsamspray innan. Nu tror jag inte att det gör så himlans ont egentligen, utan att det mer har blivit en grej av det, en typ jag-skriker-som-en-stucken-gris-när-jag-borstar-håret-grej. Hur som helst är det en jävligt jobbig grej. Och jag säger varje gång "Men om det gör så himla ont, så får vi klippa ditt hår så slipper du borsta det varje dag", och Signe skriker till svar "NEJ! INTE KLIPPA HÅRET".

Fram till igår då, då hon plötsligt svarar "Okej då", förvisso ackompanjerat av en djup suck, men ändå. Så jag agerar snabbt, lämnar barnen hos dagmamman och bokar därefter raskt in en tid hos frisören redan till nästföljande dag (hoppas på bättre utfall denna gång). Ser framför mig Signe i en kortklippt, lättskött page med en trendig mini-lugg som helt enkelt inte kan doppas i maten. Hela dagen är jag sådär lite smånöjd ni vet, sådär nöjd som man är när man tycker att man lyckats med något riktigt bra. Denna känsla varar ända till dess jag åker och hämtar barnen hos dagmamman och Tora och Signe springer mig till mötes.

"Mamma", ropar Tora glatt. "Signe har bestämt sig hur hon ska klippa sig"
"Jaså", hur då?", svarar jag förväntansfullt.
"Som Jack"

Det är bara hår, det växer ut igen.
Det är bara hår, det växer ut igen.

Tur att jag inte körde franskt

Det var inte utan att jag kände mig lite piffig när jag med Astrid svassade runt i Farsta Centrum idag med min böljande långklänning och uträttade diverse ärenden. I alla fall fram till tvåtiden när Astrid började knorra och jag kom på att "Just fan, jag måste ju amma också".

Nåja. Det är inte alla som har visat trosorna i Farsta Centrum.

Har du?

Leffe och jag

Idag är det tisdag och en av de två dagar i veckan som jag och Astrid har för oss själva, i alla fall sex timmar av denna dag. Drygt två timmar av dessa sex sover Astrid, vilket ger mig i runda slängar fyra timmar av egen tid i veckan. Man kan säga att det är en hel del som jag vill klämma in på dessa 240 minuter. Jag vill hinna träna, blogga, vila, fika, läsa.... listan kan göras lång. Det enda jag inte gör under denna tid är att städa. Livet är för kort för att städas bort. Inte sant?

I alla fall, idag tisdag är Signe hemma sjuk. Man kan då lätt tro att dagens två timmar av egentid går förlorade, men som trebarnsmor får man lära sig att vara kreativ. När jag således efter lunch konstaterade att Signe med sina 39 grader i feber förmodligen skulle slockna när som helst och att Astrid troligen skulle göra detsamma om tillfälle erbjöds, packade jag helt sonika in ungarna i fleezefiltar och bäddade ner dem i syskonvagnen. Sedan proppade jag i hörlurarna i öronen och hämtade hem appen från Sveriges Radio och letade upp arkivet för årets sommarpratare. Denna oerhört lyckade kombination blev 1 och 1/2 timmes rask promenad med en touch av kultur. I vackert höstväder. Tyvärr hakade poddradion upp sig och jag var tvungen att lyssna på den första av sommarpratarna i listan, vilken råkade vara Leif G W Persson, och jag var dessutom tvungen att lyssna på den första kvarten av hans program två gånger då det råkade bli något strul med tekniken. Men vad fan. Man gillar ju Leffe. Det gör man.

Alla således nöjda och glada. Utom Signe då, som efter att ha sovit i dryga timmen i vagnen, vaknar upp när vi nästan är hemma och konstaterar att "hon haft världsatråkigt under promenaden" då hon ju "sov hela tiden och inte hann leka något".

Oh well. Man kan inte göra alla glada.

What to do

Jag har varit hemma i snart 8 månader nu. För ett halvår sedan trodde jag aldrig att jag skulle säga det här men... ...jag saknar faktiskt jobbet lite.

När jag var hemma med Tora så pluggade jag på halvfart.

När jag var hemma med Signe så började jag blogga.

Jag behöver således något nytt litet projekt att ta tag i nu med.

Förslag? Själv funderar jag på att bygga om garaget till ett stall och köpa en häst.

Säg inget till Janne bara.

Fel

Det ringde en förvirrad dam hit häromdagen, som visade sig ha ringt fel, vilket påminde mig om den gången vi fick reda på att vårt telefonummer lätt kan förväxlas med telefonumret till en ögonklinik i 08-området. Det skedde också genom en felringning.

Ring Ring

"Ja, det är Millan", svarade jag som jag brukar.
"Jag står här utanför porten men vet inte om jag har kommit rätt", sade en tant på andra sidan luren med darr på rösten.
"Ehh, porten?", undrade jag, med viss rätt eftersom vi bor i villa.
"Ja, jag står här gatan men kan inte läsa vad det står på dörren", upprepade tanten.
"Nu förstår jag inte riktigt?", fortsatte jag medan sneglade ut genom fönstret för att se om det stod någon liten tant därute.
"Är det inte ögonkliniken jag pratar med?"

k

Pappa fick bajs

Jaha, så var det officiellt då. Jag har som första person slagit Janne i Wordfeud. Ni som känner Janne, aka ordvrängarnas okrönte konung, förstår kanske vilket oerhört nederlag det här är för honom. Eller som Signe uttryckte det när hon fick reda på utfallet av spelet: "Mamma fick guld. Pappa fick BAJS", vilket tydligen är det nya heta uttrycket i våra hoods (läs hemma hos oss) för att man förlorar någonting. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Ursäkta mig. Nu måste jag uppdatera min statusrad på Facebook också.

No more lies

Idag hade jag min femte ridlektion, därför kändes det extra skönt att imorse äntligen väga in mig på 75,0 kg. Skönt att slippa ljuga liksom. Det känns som att hästen (hon heter Angel by the way, hästen jag rider) varje torsdag har tittat lite förebrående på mig varje gång jag suttit upp i sadeln med ett: "Hallå, du sa faktiskt att du vägde 75 kg. Ljög du eller?! Gud vad lågt".

Fram tills idag då!

Nu har jag faktiskt bara två kilo kvar till vikten jag hade när jag blev gravid med Tora. Dock kan man lugnt konstatera att kroppen är långt ifrån densamma. Man skulle kunna säga att de där två sista kilona mer än gärna får plockas direkt från magen. Inom ridningen pratar man om att man som ryttare ska få hästen att gå dit man vill bara genom att man förflyttar sin tyngdpunkt ytterst lite. "Tänk att du bara flyttar över magmusklerna åt det håll du vill hästen ska gå", sa min ridlärare till mig häromsistens.

Mohahahaha! Magmuskler! Det har jag inte haft några på snart sex år. Och om jag skulle få för mig att flytta över hela fläskpaketet som jag har runt midjan, skulle hästen för fan välta.

Gjorde just det

Vet ni vad jag hatar? Jo, när man halvligger slött i sängen, läser lite bloggar eller något annat trevligt, försiktigt sörplandes på lite nybryggt kaffe. Och så SPILLER MAN SKITEN rakt ner i urringningen så att man måste RESA PÅ SIG och torka och hålla på!

Hatart.

Dagens tova

Astrid: "Ånej, vi var bortbjudna idag och jag som ser ut som SKIT i håret ärligt talat. Hoppas inte någon märker någonting. Om jag sitter här och låtsas som om det regnar..."

Linn: "Du kompis, du är lite tovig där bak i håret. Jag vet inte om du märkt det själv men jag tänkte att du kunde kanske säga till din mamma eller nåt"

Astrid: "Ånej, skit också. Jag visste det"

Astrid: "Du bruden! CHILLA LITE VA!! Det ska faktiskt vara sådär. Och förresten har vi slut på balsamspray där hemma."

Linn: "Okej, tagga ner lite. Tänkte bara vara lite shysst ju"

Trevligt besök

Imorgon kommer mammalediga kollegor med barn hem till mig på lunch. Enligt planeringen hade jag tänkt baka en chokladkaka att bjuda på till kaffet ikväll, men så upptäcktes det att vi i familjen fått påhälsning av den lille polaren springmasken, så istället blev det till att byta alla sängkläder och handdukar, tvätta och skura alla toaletter och handfat samt skrubba alla barnens leksaker. Så det bidde ingen kaka.

Vad tycker ni? Prioriterade jag rätt här? Vad hade ni helst velat ha om ni var bjudna på lunch hem till någon, lite chokladkaka med valnötter eller ett par springmaskar?

Jag kan säga att för en som knappt ätit några sötsaker under snart en månads tid är valet inte alldeles självklart.

Tekniken och jag

Testar att blogga från min nya SMARTphone. Blev totalt utskrattad i lördags när jag sa att jag skaffat en I-iphone, men när jag visade den så bara "Ha ha, det där ingen I-FÅÅN. Det är en SMART-FÅÅN".

Ja, ja, ja.

/Hon som inte visste att det var någon skillnad

Konstaterande

Alltså. Man känner sig inte direkt jätteuppmärksam som mamma när man helt plötsligt vid matbordet bara: "Men Astrid. Har du fått två tänder? Har du haft dem länge eller?"

Nej. Det gör man inte.

Billigt

Jag går runt på fyra amnings-BH:ar. Två svarta och två vita, varav en av dem har hängt med sedan Tora var liten. Ohh, the luxury.

I alla fall. En av de svarta gick sönder häromdagen, så det blev till bege sig till Farsta C ( igen) för att köpa en ny, där jag till min glädje upptäckte att Kappahl har en drive just nu. 99:- för alla BH:ar, inklusive amnings-BH:ar. De har en helt okej och förhållandevis snygg historia med bygel som jag tycker sitter skönt och funkar bra. Och hey, 99 pix liksom.

Ett litet tips bara.

10 kilo

Jodå så att. Vågen går åt rätt håll. Det är nämligen så att man helt enkelt inte k a n misslyckas med giviktkoll.se. Man får utförliga måltidsförslag dag för dag som man kan välja att följa eller så äter man något annat och matar in det i programmet istället. Tydliga staplar visar om du får i dig för mycket kolhydrater/energi eller om du kommer minska i vikt. Jag har valt att köra stenhårt i veckan eftersom man till helgen riskerar att få gäster eller bli bortbjuden, och det känns ju lite oartigt att ta med sig egen matlåda.

Dagens (eller egentligen gårdagens) vikt: 76,5 kg

Den uppmärksamme bloggläsaren upptäcker här att jag gått nu gått ned exakt 10 kg sedan i mars. Inte så illa pinkat tycker jag själv.

Så är det

Jag hatar måndagar. Alla tre barnen har varit hemma fredag, lördag och söndag och på grund av att vi bor i snåla Huddinge Kommun som bara ger barn till föräldralediga föräldrar 15 timmars förskoletid i veckan, måste Tora och Signe vara hemma med mamma och lillasyster ännu en dag. Hur man än vrider och vänder och försöker, så är det omöjligt att tillfredsställa oss alla fyra. Om gnäll- och irritationsfaktorn är tämligen hög vid lunchtid så är den på väg att slå i taket när det är dags för middag. Dock är man vid det här laget en rätt luttrad trebarnsmor som anser sig ha en rätt god förmåga att förutse händelser som skulle förvärra situationen ytterligare.

Jag (med rätt skarp och varnande röst): "Nu vill jag att ni slutar springa runt och jaga varandra för annars kommer det sluta med att någon snubblar, slår sig och börjar gråta och det orkar jag bara inte med"

Tora (med en sådan där insiktsfull röst som bara en lillgammal femårig flicka har): "Jo mamma du orkar. För du är mamma och orkar allting. Till och med gråta lite själv"

Ödet Schmödet

I lördags när vi var på väg hem från Nyköping och den årliga kusinträffen, fick jag helt plötsligt syn på ett ansikte jag kände igen i bilen i filen brevid. "Titta", utbrast jag. "Där är ju Dogge". Jag bara, värsta kändis-spottern!

Och vem tror ni jag nästan krockar med inne på Djurmagazinet i Farsta Centrum när jag och Astrid är där som hastigast efter hennes 6 månaderskoll (jag veeeeet, 6 månader redan!! Var ska det här sluta?) på BVC då? Rätt! Dogge igen. Jag bara, värsta Dogge-magneten också.

Är det inte lustigt, det där när man inte träffat någon på typ tio år och sedan springer in i denna person av en slump, och sedan gör man det plötsligt igen bara tre dagar senare. När jag var ung hade jag någon teori om att när detta hände, så ville ödet berätta för det här två personerna att de hade något att prata om, något som kunde leda dem båda vidare. Nu är jag väl mer inne på att det är just en slump och inte så himla mycket mer faktiskt (shit vad tråkig man blir när man blir äldre, har ni tänkt på det? Kommer det bli värre?)

Fast kanske ändå. Tror ni det finns något som Dogge vill berätta för mig?

Hur är det med den där cykeln egentligen, får man den fortfarande på köpet?

Kan även användas som ankare

En vecka har nu gått sedan jag joinade det där giviktkoll.se och jag är överlag positivt inställd till det hela. Dagens vikt 77,6 kg, vittnar ju om att det rör sig åt rätt håll i alla fall.

GI då? Är det grejen för mig? Mja, jag kan helt klart leva fint utan större mängder potatis, vanlig pasta och vitt ris. Och kanelbullar och smågodis har väl inte varit okej enligt någon diet så vitt jag vet. Men för fanken bröd! Kom igen nu. Jag är mackoman. Nästefter min familj så älskar jag BRÖD mest i världen. Tunnbröd, hällekakor, skogaholmslimpa... åhh jag tror jag dör en smula nu.

Idag bakade jag faktiskt lite GI-bröd efter ett recept på giviktkoll.se innehållandes rågmjöl, havrekli och linfrön, kryddat med sältan från mina tårar som droppade ner i den gråa sörjan i bunken när jag tänkte på hur jag aldrig mer kommer får sätta tänderna i en skiva skogaholmslimpa med smör och ost. Och när jag som bäst stod där och knådade fick jag syn på kaninernas burk med pellets som stod på diskbänken och jag tänkte att jag lika gärna kunde mixa dom med lite ljummet vatten, slänga i lite jäst och stoppa in i ugnen Det skulle inte bli någon större skillnad.

Men förutom det. Nötter är också godis. Har jag hört.

Påsksång?

Akan-kakan berättar att hon satt sin dotter i barnkör, vilket är lite lustigt för typ samma dag som jag läste detta hade Tora varit på sin första körövning i kyrkans barnkör. Hon fick börja där, inte för att vi är speciellt kyrkliga (vilket blev väldigt uppenbart), utan för att hon gillar att sjunga och gärna ville börja. Bättre argument finns väl inte. Och häromdagen fick jag ett smakprov på minikörens repertoar.


"Gult är den som förlåter. Gult finns där när du gråter", sjöng hon så fint vid frukostbordet.


"Vilken fin sång. Sjunger ni den i kören?", frågade jag.

"Ja"

"Jättefint. Men jag tror nog att ni sjunger Gud och inte gult"

"Va? GUD?"


"Ja, Gud"


"Aha"


Någon som vill komma på uppvisningen minikören har i kyrkan i början av oktober. Det kan nog bli en upplevelse utöver det vanliga.

Gud?

Plötsligt händer det

För snart fyra år sedan såg det ut så här och ett inte långt därefter var vi alla sex tjejer från samma kompisgäng från grundskolan mammalediga samtidigt. Och nu vill det sig inte bättre än att fyra av oss är hemma igen med nya små töser och som bonus fick vi in Cilla och Gustav i gemenskapen också. Nu ska det väl ärligt sägas att det inte är direkt jätteofta som vi ses allihopa samtidigt på samma gång men i torsdags så fick vi faktiskt till det. Pötsligt är hela huset fullt av barn som kryper runt och dreglar över hela parketten och turas om att dra Astrid i håret.

Allmänt trevligt kaos med andra ord.

Men så plötsligt, precis när vi ska sätta oss till bords och avnjuta den vidunderligt goda GI-pastan med tonfiskröra (jag måste liksom försöka övertala mig själv här att GI is da shit) som jag svängt ihop, ja då sover alla barn. SAMTIDIGT. Vad är oddsen på den?

Imorgon är det jag som köper mig en trisslott.

Full rulle på Linn, Majlis och Gustav

Majlis kör plankan medan Ilse chillar

"Smajlis"

Astrid hade kul med kompisarna

Om vi bodde i Kina kanske...

Jag har nu officiellt gett upp hoppet om att på egen hand gå ned de där sista 5 kilona (tycker jag gör allt rätt men vågen står för fan still), så i går abdikerade jag och signade mig upp för ett litet "turbopaket" här! Inom 100 dagar, dvs senast 1 december, ska vågen stå på 73 kg. Annars får jag nyttja deras viktgaranti, som tyvärr inte innebär att Ola Lauritzon kommer hit och trollar bort lite bukfett, utan att jag får ett års gratis medlemskap till. Vad man nu ska med det till när det så uppenbart inte funkar då.

Men, men, nu ska jag inte vara sådan. Faktum är att jag nog är lite väl optimistisk. Säger liksom inte alla GI-people med tindrande ögon att "GI är så mycket mer än en bantningskur, det är en lifstiiiiiil". Well, jag får se hur det blir med den saken, men till en början så byts nu alla snabba och ettriga kolhydrater ut mot låååååångsamma sådana. Inte för att vi var några sockerjunkies förut direkt men jag sticker inte under stol med att bröd, potatis och ris har varit stommen i vårat matintag. Det har i alla fall inte varit quinoa som serverades till middagen idag. Det blev väldigt uppenbart. Tora slickade lite på detta nya men serverades sig därefter av det välbekanta riset som jag kokat just in case. Signe däremot, som lever efter parollen "I try anything once" försåg sig både en och tio gånger.

"Mamma, kan jag få lite mer sån där.. .. chihuahua".

"Med lite smör på tack"

Sa du snopp?

För att fotsätta på det här snusktemat som jag verkar ha påbörjat, kan jag berätta om hur det lät när vi läste godnattsaga häromkvällen.

"Lilla spöket Laban stod där så bekymrad med sin kedja när kammarjungrun tittade fram. Hellesnoppane mejen, pep hon"

"Vad sa du mamma?"

"Hellesnoppane mejen. Haha!"

"Snopp!!??"

"Ja. Hihi"

"Vem säger så?"

"Kammarjungfrun på slottet Godmorgonsol tydligen"

Hellesnoppane mejen! Ja. Vem säger så?

De rimmar så jag svimmar

Det rimmas en hel del här hemma just nu. Tora har förvisso kunnat rimma ett tag men Signe har nyligen fattat galoppen.

"Mamma, rimmar lapp och napp?"
"Ja, det gör det"
"Vad ska det sluta på?"
"app"
"Aha"

***

"Mamma, rimmar träd och fläd"
"Ehh, ja"
"Vad ska det sluta på?
"äd"
"Okej"

Som ni märker är det inte så himla viktigt att orden har någon betydelse. Inte heller verkar det vara så värst viktigt att man förstår vad orden betyder. Hoppas jag. Så här lät det nämligen från Tora när vi badade häromkvällen och Signe skvätte vatten hej vilt omkring sig.

"Signe, plasketiplask"
"Ditt lilla fnask"

Så funkar det

Yllet funderar över hur chockad hennes dotter kommer bli när hon får reda på hur man egentligen gör barn, vilket får mig att minnas när Tora fick klart för sig hur just detta går till. Det var faktiskt bara för ett par månader sedan som hon frågade mig "hur bebisen egentligen kommer IN i magen". Att den kommer UT genom snippan däremot var tydligen inte så svårt att förstå, vilket undertecknad fortfarande efter tre förlossningar inte för mitt liv kan begripa hur det egentligen går till. Hur som helst, jag funderade någon sekund över om jag skulle trassla mig ur situationen eller om jag skulle gå rakt på sak och utan sköna omskrivningar rent tekniskt berätta hur det faktiskt fungerar. Jag valde det senare. Toras ögon var stora som tefat och man kunde riktigt se hur förundrad hon var och hur hon försökte föreställa sig hur detta hon fick höra faktiskt gick till.

"Så när jag låg i din mage, då hade pappa stoppat in sin snopp i din snippa?"
"Jo", så var det ju måste jag erkänna.
"Och när Signe låg i din mage, då hade han gjort det igen. Och Astrid med?
"Ja", svarade jag och började känna mig lite som en snuskhummer och smått obekväm.
"Aha. Så om ni vill ha en bebis till, då måste pappa stoppa in sin snopp i din snippa en gång till?"
"Ja det måste han ju".
"Då vill jag vara med!!"

Skulle inte tro det.

Spoling

Låt oss hoppas att de inte står och kontrollväger folk inför första ridlektionen för i sådana fall får jag nog åka hem igen med svansen mellan benen. Att jag fixar 75 kg innan nästa torsdag anser jag numera vara uteslutet, såvida man inte får någon släng av vinterkräksjuka eller nåt. Kanske finns det någon som har en binnikemask att låna ut?

Men, men.. det har gått lite nedåt i alla fall.
Dagens vikt: 78,1 kg

Och då ska ni veta att jag slitit rätt hårt för de där ynka 400 grammen. Inget godis, inget fikabröd, inga kolhydrater efter kl 15 och träning nästan varje dag. Jag hade hoppats på minst 1 kilo minus men min kropp verkar desparat vilja behålla de där fettreserverna. Gud vet till vad. Och helst av allt verkar den vilja ha dem placerade runt midjan, Ok, jag har väl aldrig riktigt haft någon getingmidja att tala om men den här spolformade kroppen som jag har nu kan jag inte riktigt förlika mig med. Faktum är att jag nu är nere på vikten som jag hade när jag blev gravid med Astrid och jag kommer nu i nästan alla mina pre-preggo byxor. I alla fall de byxor som är låga i midjan. Byxor som knäpps i jämnhöjd med naveln får jag inte igen utan att få en härlig dubbelvalk mitt på magen.

Och jag som måste köpa nya ridbyxor nästa vecka. Oh the joy.

Utrensning II

Idag har Tingeling varit här och hämtat mina gamla mammakläder och Astrid och jag har fortsatt utrensningen av urvuxna plagg. Eller rättare sagt, jag har härjat vilt bland barnens kläder medan Astrid har hållt mig sällskap genom att ligga och chilla på diverse golv och sängar i det sovrum där utrensningen för närvarande har ägt rum.

Nu tycker jag inte att Astrids insats på något sätt ska föringas. Det är faktiskt väldigt jobbigt att ligga på golvet, tugga på någon leksak (läs: försöka svälja) och samtidigt försöka följa mamma med blicken vart hon än går. Det är nämligen så att om en mamma försvinner ur synfältet någon sekund för länge så betyder det att hon kanske a l d r i g kommer tillbaka, och då måste man ju storgråta lite så att mamman förstår att hon ska komma tillbaka illa kvickt.

Man kan sammanfatta det som så att en garderobsrensning tar avsevärt längre tid om ens barn börjar störtböla varje gång man försvinner bakom garderobsdörren som om man upptäckt ett nytt Narnia eller något, men att vi till slut har lyckats rensa ut hela två kassar med barnkläder samt kastat lika många.

Måste erkänna att det är lite vemodigt att göra sig av med de där bodysarna i storlek 56. Mammabyxor i storlek XL däremot. En helt annan femma.

Bråttom

Anledningen till att jag inte redovisat vikten på några veckor är inte att jag glömt det, utan att det har stått jävligt still ett tag.
Vad kan jag säga? Det är gott med glass på sommaren.
Men så började jag räkna lite och upptäckte att det bara är 3 veckor kvar till min första ridlektion. Gaaaah, nu börjar det brinna lite i knutarna!

Gårdagens vikt: 78,5 kg

3,5 kilo på tre veckor... hmmm... det här kan bli tufft.

Kan man rida naken?

Visby..

..eller "jag har närt en heffaklump vid min barm".

Tack då för helvete

Okej att vi har haft semester ett tag när alla rutiner liksom sätts lite ur spel, och vi har ju dessutom varit sjuka hela familjen i några dagar, men gnälligare ungar än våra får man för tillfället leta med ljus och lykta efter. Det gnälls lite hit och dit, över att man inte får tre glassar utan bara två, över att man måste GÅ till stranden och över att man måste gå och lägga sig bara EN timme senare än vanlig läggtid. Jag ger er dagens middagsgnäll som ännu ett exempel.

Tora: ÅHHH, ugnspannkaka IGEN. Det åt vi ju IGÅR OCKSÅ.
Jag: Vi äter rester idag. Och ni tycker ju om ugnspannkaka.
Tora: Men inte TVÅ GÅNGER.
Jag: Men nu är det det vi äter ikväll.
Tora: Men jag GILLAR INTE ugnspannkaka.
Janne: Ibland undrar jag var alla de här gnälliga ungarna kommer ifrån.
Tora (suckar först djupt): Jag gillar inte ugnspannkaka TACK!

Signe har under denna konversation gjort halvhjärtade försöka att göra som Tora och gnälla över ugnspannkaka och inte äta den hon heller. Man vill ju gärna göra som storasyrran gör liksom. Problem uppstår dock ibland. Som att man faktiskt gillar ugnspannkaka och att man är rätt hungrig. I det här fallet vann magen. Det gör den förvisso alltid i Signes fall.

Gotlandsvirus

Igår kväll kom vi hem från en underbar semestervecka på Gotland. Idag hade jag tänkt skriva ett inlägg där jag berättade om allt kul vi hunnit med, som besöket i Lummelundagrottan, det salta doppet på Sudersand, regnovädret i Visby och som "le Grande Final" berätta om den dråpliga icidenten när Janne och Tora fick för sig att ta en roddtur i en för min storväxte man på tok för liten röd plastbåt i Kneippbyn. Självklart kapsejsade hela härligheten och Janne och Tora for i vattnet med ett ljudligt plask. Tyvärr fokuserade Staffan som stod på bryggkanten på att fiska upp Tora ur vattnet där hon låg guppade i sin oranga flytväst istället för att få fram mobilkameran och filma spektaklet. Den filmen hade kunnat göra oss rika.

Men nu blir det inget med det ser ni, för istället ligger både jag och Janne däckade i sängen av något ilsket Gotlandsvirus. Natten till söndagen insjuknade Signe med hög feber och på färjan hem när Signe frisknat till, bestämde sig viruset för att flytta över till hennes föräldrar istället. Och jag säger bara "jävlar i min lilla låda" vad risiga vi är. Nu ikväll hade jag en febertopp på 39,3 med Janne nådde den hiskeliga graden 39,7. Janne, som bekant hävdar att han minsann aldrig blir sjuk, försökte här påstå att 39,3 och 39,7 är typ samma och att vi minsann är lika sjuka. Pyttsan! o,4 grader är en avsevärd skillnad när det gäller feber och ni kan i era loggböcker anteckna att Janne idag var sjukast i familjen.

Imorgon har vi 5-årig bröllopsdag. Något säger mig att det inte blir något rajtan-tajtan!

Yet another fas

Det måste vara fasligt jobbigt att vara fem månader gammal. I princip allt man upplever och känner är ju helt nytt, och jag förstår att man måste bearbeta alla intryck och öva, öva på det nya som man lär sig. Men det måste väl finnas någon slags gräns tycker jag...

Som ett exempel har Astrid nyligen lärt sig att rulla runt. Jag vet att jag sa att hon lärde sig det här för några veckor sedan, men då var det nog mer olycksfall i arbetet. Nu har hon lärt sig det mer på riktigt och hon ska rulla, rulla precis hela tiden. När man försöker lägga ned henne på rygg på golvet så påbörjar hon rullningen redan på vägen ned och när man byter blöja så får man med milt våld försöka hålla henne kvar i ryggläge.

Fint så, men tyvärr känner hon att hon måste rull-öva lite på nätterna också. Om hon vaknar till det minsta lilla på natten så är det som om hon plötsligt kommer på att "just det, jag kan ju rulla lite nu" och så vänder hon halvt i sömnen över på mage, vaknar till och sen ligger hon där som en knubbsäl på mage och tjoar. Och så måste jag amma henne för att hon ska somna om. Småcharmigt förvisso, men det här upprepas en sisådär 5-6 ggr under en natt så jag hoppas verkligen att det är en fas. Eller, klart det är en fas, frågan är bara hur lång den är. Min första instinkt om jag vaknar till på natten är tex att somna om fort som fan och inte börja göra några gymnastiska övningar.

Jenny, vad säger din holländska bibel? Vad är det för fas i vecka 21?

Utrensning

Ikväll har jag haft garderobsutrensning med stort G. Och jag har varit skoningslös. Sådant som jag inte använt på tre-fyra år har jag kastat. Plagg som jag däremot i alla fall f u n d e r a t på att använda de senaste två åren har fått stanna kvar. Jag vet att man säger att det man inte använt de senaste å r e t egentligen ska förpassas till klädernas sälla jaktmarker (dvs Frälsningsarmén) men till mitt försvar har jag faktiskt vart på tjocken större delen av 2010 så jag borde få något års dispens.

På tal om att vara på tjocken så har lag har inga planer på att vara gravid igen, och skulle det så bli får jag väl investera i en ny mammagarderob då, för nu ryker alla mammakläder. Men eftersom jag inte kommer på någon på rak arm som skulle kunna tänkas behöva dem så undrar jag nu om kanske DU vill ha dem. Det är en pappkasse fullproppad med med mamma-plagg: kjolar och byxor (både jeans och andra varianter) några tröjor samt en klänning. Allt i storlek 40-42 och av olika märken, mest H&M och PoP. Bara att komma och hämta. Lämna en kommentar om du är intresserad.

Dementi

Oh no! Jag har blivit blogg-raped.

Här lägger man ifrån sig datorn i fem minuter...

Boktips

Det uppstår lätt ett slags vakuum när man precis avslutat en riktigt bra bok, inte sant? Jag har precis läst de sista raderna i Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafon .

Det har varit som att lyssna till min man när han talar; precist, fulländat och så ofattbart kreativt.

Skitplagg

När man inte bloggat på över en vecka är det väl fullt naturligt att bryta bloggtystnaden med ett bajsinlägg, eller hur? För jag har funderat lite över det här med plagget body. Ett helt underbart klädesplagg när barnen är små, den sitter perfekt, glider inte upp och blottar magen när man kånkas runt eller ålar runt på golvet. Dessutom håller den blöjan på plats. Toppen med andra ord.

Tills. Ungen. Bajsar.

Bajsar overload, lite på sniskan så att hälften av bajset sprutar ut i grenen på den jävla bodyn och man inser att det enda sättet att få av den är att dra den över huvudet på ungen. Innan man är klar har barnet inte bara bajs där det ska vara bajs utan även på fötterna, benen, magen, ryggen. Och inte minst i håret.

Jävla skitplagg är vad det är.

I afton dans

Tora och Signe fick ett leksakspiano av farbror Mikael i julklapp. Man kan både spela, sjunga (i mikrofon tyvärr) och komponera egna låtar. Ja, ni hör. Lika mycket huvudvärk som det här pianot har gett oss och Janne, lika mycket glädje har det gett tjejerna. Det har spelats och sjungts här nästan varje kväll sedan jul, men framför allt har det dansats.

Nu tycker dock jag, att för att ha dansat nästan varje kväll i ett halvår, borde man har förfinat sin dansstil något. Jag hoppas verkligen att detta är något som har utvecklats tilll dess de går på sitt första skoldisco. Framför allt för att det är jobbigt att sparka den man dansar med på smalbenen hela tiden.

Som ni ser dansar Astrid inte så mycket. Hon ligger där som en tjock liten farbror på dansgolvet och kluckar förnöjsamt. Förhoppningsvis är även detta något som utvecklas.

Play date

Igår var det sannerligen inget jobbigt att vara konvalescent. Helt plötsligt är hela huset fullt av underbara vänner med barn som lagar lunch åt en och badar med ens barn i poolen eftersom deras egen mamma har badförbud till dess stygnen är bortplockade. Jag tror attt det enda jag gjorde igår var att brygga kaffe och snacka skit medan barnen härjade runt nakna.

Vad gäller kvarglömda attiraljer har jag hittills hittat: en stycke napp, en vatttenpistol (som Signe tyvärr hann tugga lite på), buffelmozzarella samt lite turkisk yougurth, dels i kylen, dels i utspridda fläckar på golvet under köksbordet.

Tack Jenny, Folke, Majlis, Elin, Iris och Ilse för att ni kom!

Jag tycker idag...

...att det är lite gulligt att läkaren som skrev ut mig från SöS ville sjukskriva mig i 10 dagar. Sjukskriva mig ifrån vadå undrade jag? Det här är bara ett axplock av vad jag ägnat mig åt idag med ett knappt två dygn gammalt operationsärr.

*ammat mig igenom natten
*gjort frukost till en hel familj
*tvättat och hängt två maskintvättar
*lagat lunch till en hel familj
*tagit med tre ungar till apoteket för att köpa förband till operationsärret för ni ska inte tro att man fick med några nya från sjukhuset
*tagit med tre ungar till Ica för att försöka hitta mjölkfri gröt till Astrid som visat sig vara mjölkallergisk till råga på allt
*badat tre barn
*försökt att natta tre barn
*och säkert något mer som jag glömt.. just det bytt sängkläder också.. och fått höra dumma mamma repeterat för mig som ett mantra hela dagen

För inte kommer det där sjukintyget tillsammans med någon Mary Poppins som fixar hushållet va? Näe, tänkte väl inte det.

Kanske bloggens bittraste inlägg det här. Någon gång ska vara den första.

Ett bihang fattigare

Jag hoppas verkligen inte att det tänker bli ett stående inslag på den här bloggen, det här att jag akut avlägsnar ej längre så vitala delar av mitt inre i tid och otid. Först var det som bekant en äggledare som rykte och i helgen bestämde sig min kropp för att betrakta blindtarmen som det onödiga lilla bihang som det faktiskt är.

I fredags kväll när jag gick och lade mig fick jag oerhörd kramp i magen och fick både frossa och blev lätt illamående. När jag på morgonen konstaterade att jag inte sovit mer än några få minuter under natten samt att värken i magen flyttat sig till nedre högra delen var det bara att göra sig redo för att åka in till akuten. Janne befann sig i Malmö men tur i oturen var jag, barnen och den där ohängde lillebrodern som jag tidigare berättat om hemma hos mormor och Anders, så morbror Calle, jag och Astrid kunde åka iväg själva så fick Tora och Signe vara kvar hos mormor.

På akuten blev det mycket väntan som mest bestod av att jag låg och kved på en brits. Calle kved lite han också där han satt med Astrid, utav frustration över att han inte kunde flörta med de snygga sjuksyrrorna som sprang förbi eftersom de med största sannolikhet trodde att han var Astrids pappa och att de nog hade tyckt att det var höjden av fräckhet av honom att ragga på andra när modern till hans barn ligger och vrider sig i plågor precis brevid honom. Dock hörde jag hur han lite då och då upprepade något i stil med "Men Astrid vad snäll du är. Då blir MORBROR glad" och om jag tittade upp just då kunde man ge sig katten på att det vandrade förbi ett blont bombnedslag till syrra.

För att göra en lång historia kort så kom Janne in och avlöste Calle på eftermiddagen och natten till söndagen opererades jag. Om man vill se det här ur en positiv synvinkel så kan man ju säga att det är ju bra att jag inte har någon blindtarm längre. Astronauter brukar ju exempelvis ta bort blindtarmen i förebyggande syfte då det är jobbigt att åka på en blindtarmsinflammation när man är halvvägs till Mars. Inte för att jag har några planer på att åka dit men kanske får jag för mig att åka skidor över Antarktis eller något. Man kan aldrig så noga veta. Och då är det bra att inte ha en blindtarm som bestämmer sig för att bråka.

Midsommar

Oups, redan måndag kväll, och jag som tänkt att jag skulle blogga om midsommarafton ända sedan i lördags. Ni småbarnsmammor som bloggar, hur fan hinner ni? Nåja, bättre sent än aldrig.

Midsommar firades ute hos bästa kusin Lena, Staffan, Ellen och Didrik ute på deras fantatiska landställe på Värmdö. Det var lagom med sol, lagom med regn, lagom med sprit och så en underbar silltårta på det. Och lagom mycket folk var där också eftersom det "bara" var vi där och vi festade sådär lagom mycket som bara småbarnsföräldrar som vet att de ska upp klockan 06.oo och göra välling gör. Men grannarna till vänster festade desto mer samt gänget i partytältet tvärs över viken.

Kvällen största behållning var utan tvekan när det vid 22-tiden brakade i buskarna och en något överförfriskad yngling från grannfesten dök upp på verandan
.
"Har ni några åror?" frågade han och vinglade samtidigt till lite grann.

"Ehh, åror?", svarade vi nyktert.

"Ja, jag behöver ett par åror. Nej för fan, en åra räcker. Jag ska ro dit bort hade jag tänkt", sa ynglingen och pekade med ett dimmigt finger mot festen tvärs över viken."Jag är så jävla less på kärringarna på min fest. Jag måste hitta lite singeltjejer".

"Ledsen alltså men vi har nog inga åror", meddelade vi.

"Okej, tack ändå" sa ynglingen besviket och lommade tillbaka genom buskarna till de fula kärringarna på grannfesten.

Kanske blev de något snyggare efter ytterligare ett par groggar för han kom inte tillbaka.




En annan sak som var lite underhållande var vid läggdags när Staffan både en och två gånger undrade om vi verkligen fick plats att sova i vardagsrummet allihop. Jadå, försäkrade vi. En dubbel-bäddsoffa OCH en tältsäng till oss fem. Herregud, vi brukar allt som oftast vara fem personer, plus en katt, i dubbelsängen hemma. Det här var ju mer än rymligt. Fast när det på morgonen dök upp två små barn till, ja, då blev det kanske lite i trängsta (trångaste?) laget.

En fas?

Okej, jag förstår att det krävs ett avsevärt energiintag för att bibehålla de där fläskvecken som du har på låren och att en viss del av det där energiintaget måste ske på natten, men att äta v a r a n n a n t i m m e natten igenom Astrid! Är det verkligen nödvändigt?! Man måste sova också vet du väl?

Sporre

Jag har ridit i en himla massa år men nu är det snart 10 år sedan jag slutade rida regelbundet. Men så fick jag syn på en reklamlapp på anslagstavlan vi passerade idag på vägen till lekparken och innan jag visste ordet av det hade jag anmält mig till höstens ridskola. Det vara bara det att jag sa att jag vägde 75 kg och det vet vi ju alla att det är en sanning med viss modifikation. Tänkte att jag behövde en rejäl sporre för att gå ned de där sista kilona.

Ridskolan öppnar v.34. Nu är det v.25. Jag har alltså 9 veckor på mig att gå ned 5 kg. Det vore väl självaste fan om det inte skulle gå.

Dop

Så har då även det yngsta flickebarnet fått sitt namn. I lördags var det nämligen dags för Astrids dop, och jag kan väl inte säga annat än att det blev väldigt lyckat. Nu är ju förvisso dopceremonin rätt simpel till sitt upplägg, svårt att göra fel liksom. Det enda man måste komma ihåg som förälder är vilket namn man tänkt döpa sitt barn till, och om man mot förmodan skulle ha glömt det så har säkert prästen det uppskrivet på någon fusklapp någonstans. Sedan ska väl tilläggas att det här var tredje barnet vi döpte, vilket kan ha bidragit till vårt tämligen avslappnade förhållningssätt till det hela.

Någon som däremot inte döpt tre barn var Astrids gudfar, Jannes bror Mikael, som var aningen mer nervös. Dock inte lika byxis som Tora. Vi hade på förhand pratat om att hon skulle få hälla upp vattnet i dopfunten men när den delen av ceremonin blev aktuell hade Tora fortfarande inte tagit fram huvudet ur Jannes kavaj. Under hela dopakaten stod hon gömd där (tänk struts och huvudet i sanden) och eftersom hon var så nervös var hon tvungen att göra något med händerna, vilket hon löste genom att lite diskret stå och dra Jannes gylf upp och ner.

Toras reaktion var väl väntad, men Signe överraskade mig måste jag säga. Jag hade någonstans kalkylerat med att få jaga henne upp och ner längs altargången men hon stod så snällt bakom mig och torkade då och då näsan i min klänning så att jag skulle veta att hon stod kvar. I alla fall den första halvan av akten. Sedan upptäckte hon något som var mer intressant på golvet och beslöt sig för att undersöka det i stället. Men hon hade i alla fall den goda smaken att göra det tyst och diskret. Tyst var även Astrid. Inte ens när prästen hällde vattnet på huvudet, förlåt håret, protesterade hon.

Och sedan var det äntligen dags för dopfest! Vitt vin och smörgåstårta. Akohol, vitt bröd och majonäs med andra ord. Inte direkt GI och inte direkt i harmoni med viktraset. Men ibland bara måste man. I går åt jag smörgåstårta till lunch. Och till middag. Och dagens lunch bestod av.... gissa.... SMÖRGÅSTÅRTA!


Det gäller att passa på. Det kanske inte blir mer smörgåstårta förrän Tora tar studenten.

"Trygga räkan"

Strutsen

Vad kan det här vara?

Tack Minna för de fina bilderna du tog!

Favorit i repris

Om man fokuserar på andra halvan i det andra stycket och byter ut Signe mot Astrid samt Janne mot Tora i det här inlägget som jag skrev för lite drygt tre år sedan, så skulle det likaväl kunna vara skrivet idag. Det var nämligen precis så det gick till när Astrid idag (troligen) vände sig från rygg till mage för första gången. Däremot genererade det mer uppståndelse än den i princip identiska händelsen i april 2008.

För det första började hela familjen (förutom Astrid som med förvånad min låg på mage på vardagsrumsmattan och undrade vad som hände egentligen) hoppa upp och ner, klappa händerna och jubla "Hon har vänt sig. Hon har vänt sig SJÄLV". Därefter skulle Signe absolut ringa till mormor för att berätta detta oerhörda. Nu var det dock Anders (mormors man) som svarade, men det struntade Signe blankt i. Utan att presentera sig ropade hon i luren "Astrid rullade runt!". Efter att ha rett ut den förvirring som uppstod när Anders försökte klura ut vilket av alla hans sju barnbarn som skrek i telefonen, fick Signe sedan ordagrant repetera detta för mormor. När hon lagt på blev Tora lite trumpen för att hon inte fick berätta något för mormor, så hon ringde upp igen och berättade något kryptiskt om kulor som hon fått av Signe. Sedan var hon nöjd, dock inte Signe. Hon ville ringa till farmor också och berätta. Och sedan farfar. Och sedan... men då tyckte jag liksom att det fick vara nog med ståhejet.

Räcker det inte med att man bloggar om det så att HELA VÄRLDEN kan få reda på att Astrid vände sig idag.

Nu vet jag i och för sig inte varför jag jublar så högt. En unge som rullar runt. Slut på lugnet med andra ord.

Klippetiklipp

Jag måste klippa mig. Jag har inte klippt mig på aslänge, inte sedan den 31 oktober för att vara exakt. Och nu stundar bröllop till helgen och nästa vecka är det Astrids dop. På det sistnämnda spektaklet lär väl det vara Astrids kalufs som står i centrum och inte min (inte på det första heller förvisso, det vore ju tämligen egocentriskt av mig att tro det), men det tar lite emot att stå där framme vid dopfunten som en god mor med slitna hårtoppar. Så imorgon tänkte jag ta Astrid i bärsjalen på magen och bege mig till frisören.

Problemet är att jag skulle vilja ha en ny frisyr. Men vilken, jag har liksom ingen aning, vet bara att den måste vara lättskött och snabbfixad. Det var således med stort intresse som jag bläddrade fram till artikeln "Så får du vårens snyggaste mammahår" i senaste numret av mama. Ganska snabbt insåg jag dock att människorna bakom reportaget och jag inte har samma defintion av lättskött frisyr.

Bara som ett exempel så ska den andra frisyren som reportaget föreslår passa "stressade mamma som vill ha en enkel frisyr som tål det mesta, inklusive parklek och strandhäng", vilket ju låter toppen, precis vad man vill ha liksom. Det är bara det att instruktionerna hur man får frisyren delas in i fyra steg, varav det första lyder "applicera mousse i handdukstorkat hår och föna helt torrt". I steg två ska man sedan "dela in håret i sektioner". Vad steg tre och fyra innebär hinner jag inte gå in på här.

Nu vet jag inte hur det är med er, men personligen så har jag redan i steg ett, vid bruket av fön och mousse, passerat vardagsfrisyrstadiet och är på väg att fixa min festfrippa. Om jag dessutom ska dela in håret i sektioner blir det en väldigt avancerad sådan.

Jag funderar på om jag inte ska strunta i att klippa mig imorgon och istället köpa lite nya hårsnoddar. Slitet hår i mammatofs. 3 sekunder. Max. Billigt dessutom.

Köket

Men herregud. Ska människan aldrig visa bilder på det nya köket tänker ni. Det har ju varit färdigt i en hel vecka nu. Jodå. Själva köket blev klart förra fredagen men det var faktiskt först igår som vi blev helt klara med att plocka in allt porslin, få bort det provisoriska köket i tvättstugan och storstädningen för att få bort allt byggdamm som legat som en tunn liten filt över hela nedervåningen. Men nu så, nu är det klart. Det som återstår är bara lite fix för att få det lite mer hemtrevligt.

Valnötsluckor nedtill och vita luckor upptill. Turkos mosaik med lite kopparstänk i. Och till höger i bild, en burk med välling. Ett måste i varje trendigt kök.

En dyna i någon ljus färg ska fixas till sittbänken. Vi har även tänkt att lägga en ljus trasmatta på golvet för att lätta upp intrycket lite. Det blev lite mörkare golv än vi hade tänkt oss. Men, men.

Den observante läsaren ser en papperslapp upptejpad på fönstret. Det är en faktura över vad kalaset kostade. Zooma helst inte in på den. Nu blir det vatten och bröd resten av året. Synd egentligen nu när vi köpt en så fin spis och allt.

På väggen över köksön ska det sitta en frukost-TV. Vi måste också hitta ett par barstolar att ställa vid köksön så att man har något att sitta på när man ska titta på TV:n. Jobbigt att stå liksom.

En annan tom vägg är den ovanför sittbänken. Där tänkte vi måla med magnetfärg och på så sätt få en anslagstavla.

Sist men inte minst ska vinstället fyllas på.

Vi har även gjort lite jobb i vardagsrummet. Tänkte visa det med men då måste jag städa först. och det orkar jag INTE. Jag håller er på halster.

Halster? Vad betyder det egentligen. Halster...

Utveckling

Note to self: För in i Astrids album att hon nu kan ta tag i de små björnarna i baby sittern och snurra på dem. Stort va? Jag förstår om ni är alldeles till er. Jag kan dock försäkra er om att detta är högst normalt för en tre månaders baby. Högst normalt. Hon är med andra ord inte ovanligt begåvad. Även om det kan tyckas se ut så på bilden.

Under 80

Såklart krävdes det en hejdundrande förkylning i ett par dagar för att knuffa mig under 80-strecket. Det har varit halsont, ledvärk, feber, frossa och litervis med snor här. Skönt att man blir av med några överflödsgram då, så att man känner att det trots allt var lite värt besväret.

Dagens vikt: 79,5 kg

Håret II

Det har varit lite tyst om Astrids hår ett tag, inte sant? Det beror förmodligen på att vi vant oss vid hennes hår nu, att det nu lever och bor här hos oss, som vilket hår som helst. För att det har ett eget liv är alldeles solklart. Faktum är att jag till och med börjat tro på reinkarnation efter det att Astrids hår kom till oss. Min teori är att det gick till så, att när håret märkte att det började bli lite ont om näring på Bobby Ewings hjässa, bestämde det sig helt sonika för att ta sitt pick och pack och flytta och starta om på nytt på Astrids skult.

Jo. Så måste det ha gått till.

Lilla håret. Du är så välkommen.

Direkt från den unge Bobby Ewing...



..till Astrid

.. med en eventuell mellanlandning hos Ulf Elving.

Varför då?

Idag hade jag egentligen ett rätt späckat schema med kiropraktortid på morgonen direkt åtföljd av en tid hos tandläkaren (och sedan lunch i Sjöstaden hos kusinen men det tillhörde den trevliga biten), men den planen sprack när Tora (och Janne by the way) fick hög feber igår. Istället ser det ut som att jag blir hemma idag med sjukt barn.

Således blir det till att sova en stund på förmiddagen, plocka upp lite i det nya köket, dricka en kopp kaffe i solen och kanske läsa en tidning eller något, innan vi plockar upp Signe hos dagmamman på eftermiddagen.

Oh well.

Dagens mest relevanta fråga ställde dock Tora. "Mamma, pappa är ju också sjuk. Varför är han då på jobbet?"

Ja, det kan man undra.

Barbie massacre

Jag: Vad sägs om att vi har tema ansiktsmålning i helgen barn?

Tora: Ja, vi gör så här. När du är på möhippa på lördag mamma då..

Jag: ... då tar du mitt röda nagellack och målar din barbiedocka!

Tora: Och sen målar jag mig själv lite i ansiktet också.

Jag: Mycket bra idé tycker jag.

Tora: Sen på söndagen, när du ber mig passa Astrid en stund i babygymmet, då målar jag henne i ansiktet med mina färgpennor.

Jag: Fast när jag frågar VEM HAR GJORT DET HÄR? så skyller du på Signe.

Tora: Och hon får värsta utskällningen.

Jag: Men efter ett par timmar så avslöjar Signe att det egentligen inte var hon utan DU som gjorde det.

Tora: Och då erkänner jag.

Jag: Ber du om ursäkt och är lite ledsen då?

Tora: Inte direkt.


Någon bild på Tora blir det tyvärr inte eftersom hon är inne i en fas då hon absolut inte vill att man ska ta kort på henne. Det är dock inte lika illa ställt med henne som med Barbie. Och som tur är inte med Astrid heller. De där barnanpassade (hoppas jag innerligt) färgpennorna hon fick målade i fejjan (mycket snyggt by the way, ögonbryn och allt) liksom försvann av sig själv innan jag hann ta fram kameran.

Lätt på foten

Socialstyrelsen rekommenderar som bekant att "barn skall sova på rygg men leka på mage". Annars blir de tydligen efterblivna eller något. Men alltså, den där tantiloran som kom på det där en gång i tiden lär ju inte ha haft tre små barn, det är ett som är säkert. Astrid den stackaren ligger inte många minuter i sitt babygym och motionerar på mage. Det beror inte på att jag är en ondsint och illvillig mamma som vill beröva mitt barn rätten till lite magmotion, utan att det känns lite "olustigt" att lämna Astrid ensam på golvet i samma rum som Signe. Milt uttryckt. Inte för att Signe är speciellt ondsint eller illvillig hon heller, utan för att hon helt enkelt är.. ...är Signe. Man kan säga så här, om Signe vore indian skulle hon inte heta "lättfotade kalven" eller "sommarvind" eller något annat som antyder att personen ifråga besitter någon slags smidighet.

Häromdagen skulle hon tex dansa lite för Astrid som var lite purken och satt i sin babysitter, eftersom sist hon gjorde det, brast Astrid ut i ett gapskratt som varade flera minuter. Hon hade väl aldrig sett något så tokroligt i hela sitt liv. Och tokigt blev det den här gången också. Mitt i dansen snubblar Signe på sina egna fötter och far huvudstupa framåt men tar i sista stund emot sig på babysitterns rygg som knäcks bakåt av tyngden. Astrid börjar skrika och Signe far i golvet.

Så nej,som ni förstår är Astrid inte jätteofta i gymmet (inte jag heller för den delen, look who´s talking liksom), men när hon väl är där ger hon järnet.

Vi säger väl "kvalité istället för kvanitet".

På väg från rygg till det rekommenderade magläget för egen maskin.

Om någon undrar över den lilla pricken i pannan så, ja, hon fick vattkoppor hon med. Så var det med den immuniteten. Det var dock en ganska lindrig variant som tur var, annars hade jag haft lite dåligt samvete nu.

Snart klart

Gissa vem som varit här idag? Den där snickaren som lovade att jag skulle slippa se honom något mer från och med i fredags. I eftermiddags när han stack tog han dock med sig alla sina verktyg och pinaler, så nu vette fåglarna om han inte är härifrån i alla fall. Nu ska bara målaren måla lite till och sedan ska elektrikern hit igen. Det är liksom ingen idé att ha en ny spis och diskmaskin om de inte har någon ström, hur snygga de än är. Då blir det lik förbannat till att handdiska. Innan den här renoveringen påbörjades var jag väl inte direkt förtjust i att handdiska. Nu avskyr jag det. Jag har nog aldrig avskytt något så mycket som jag avskyr att handdiska (om vi bortser från krig, obotbara sjukdomar, att stryka och andra självklarheter). Varje gång jag tömmer ut sköljvattnet känns det som om en bit av min själ rinner med ut i avloppet*. Så mycket avskyr jag det. Då förstår ni. För att kompensera verkar det inte bättre än att vi valt världens snyggaste mosaik till det nya köket. Den är så snygg att jag dör en smula varje gång jag tittar på den. Ja, så vidunderligt vacker är den faktiskt. Då förstår ni det också.

Nya budet är i alla fall att allt är klart på onsdag eller torsdag. Så nu tänkte jag drista mig till att bjuda över alla mina mammalediga vänner på lunch nästa onsdag. Signe är hemma så man får gärna ta med stora barn. Vilka vill komma? Och med mammalediga vänner menar jag även sådana som jag kanske bara "känner" via bloggen, ni är varmt välkomna ni med.

Om inte annat för att kolla in den snygga mosaiken.

*någon annan har beskrivit denna känsla inför diskning för mig men jag har glömt vem. Vill dock inte ta åt mig äran för denna mycket talande beskrivning. Inte sant?

Somliga straffar Gud med detsamma

Jag har lämnat Tora och Signe i Toras rum framför TV:n med fredagsgodispåsarna. Det går bra en lång stund men till slut kommer det oundvikliga syskonbråket. Signe gråter och Tora skäller. Jag suckar djupt, masar mig upp ur soffan som jag precis sjunkit ned djupt i och går in i barnrummet för att leka fredsmäklare. På golvet ligger lite spridda skurar smågodis, bla ett gäng hallonsnören. Jag snor åt mig ett par och stoppar raskt in dem i munnen. Lite lön för mödan måste man ju få.

"Vad är det som händer här då?"

"Tora stoppar in hallonsnören i snippan på mig"

Dagens inre fniss

Som sagt, det är inte Bygglovs-Matte som jobbar hos oss, men han som är här mest och lite ansvarig för projektet, är en väldigt trevlig, blond kille strax under 30 år (och 4-barnsfar kan tilläggas). Inget speciellt med honom, som vem som helst typ, men alltid glad och snäll. Kanske därför som Tora verkar se honom med helt andra ögon, vilket jag var helt ovetandes om fram tills idag.

"Mamma", säger hon med förtrolig röst, precis efter det att ovan nämnda snickare meddelat att han tänker gå för dagen.
"Han som är här mest, han är faktiskt ganska snygg"
"Tycker du?", svarar jag förvånat.
"Joakim tror jag att han heter", fortsätter Tora och ser lite finurlig ut.
"Ja det gör han", bekräftar jag och måste kämpa för att inte börja fnissa.

Första förälskelsken. Den får man liksom inte börja skratta åt.

Let me in

Alltså, jag har skrattat så mycket åt ett par kort vi tog i helgen, att jag bara måste dela med mig. Vi är på väg i mammas och Anders båt från Dalarö till Gålö för att gå på Arlas beryktade betesutsläpp. Ni vet det där när korna släpps ut för första gången sedan vintern och blir helt gaaaaalna av lycka. Och så får man en kanelbulle att mumsa på medan man beskådar spektaklet och halkar runt leran med sina lågskor. Just dit är vi på väg. I det hällande regnet.

Det här kortet kallar jag "titta-inte-nu-men-det-står-en-psykopat-där-bakom-som-verkar-vilja-komma-in". Psykopaten ifråga är min ohängde lillebror, vilken jag hade tänkt göra lite reklam för eftersom han varit singel alldeles för länge.

Men nu är ju det kört med det liksom.

Let me in

Och det här kortet kallar jag "mycket-flytväst-lite-barn", alternativt "om-jag-sitter-tillräckligt-bredbent-så-känner-jag-inte-att-båten-gungar".

Spread your legs please

Ta form

Kolla, kolla!! Högen i vardagsrummet minskar och istället börjar man sakta men säkert ana ett konturen av ett kök i... ...i köket. Jag börjar tro snickaren när han säger att jag slipper se honom något mer från och med fredag.

Snart så. Ett kök. Aldrig har jag längtat så mycket efter att steka falukorv och plocka ur diskmaskinen.

Fast det är rätt mycket stuff kvar i vardagsrummet. Men det låtsas vi inte om.