Om vi bodde i Kina kanske...

Jag har nu officiellt gett upp hoppet om att på egen hand gå ned de där sista 5 kilona (tycker jag gör allt rätt men vågen står för fan still), så i går abdikerade jag och signade mig upp för ett litet "turbopaket" här! Inom 100 dagar, dvs senast 1 december, ska vågen stå på 73 kg. Annars får jag nyttja deras viktgaranti, som tyvärr inte innebär att Ola Lauritzon kommer hit och trollar bort lite bukfett, utan att jag får ett års gratis medlemskap till. Vad man nu ska med det till när det så uppenbart inte funkar då.

Men, men, nu ska jag inte vara sådan. Faktum är att jag nog är lite väl optimistisk. Säger liksom inte alla GI-people med tindrande ögon att "GI är så mycket mer än en bantningskur, det är en lifstiiiiiil". Well, jag får se hur det blir med den saken, men till en början så byts nu alla snabba och ettriga kolhydrater ut mot låååååångsamma sådana. Inte för att vi var några sockerjunkies förut direkt men jag sticker inte under stol med att bröd, potatis och ris har varit stommen i vårat matintag. Det har i alla fall inte varit quinoa som serverades till middagen idag. Det blev väldigt uppenbart. Tora slickade lite på detta nya men serverades sig därefter av det välbekanta riset som jag kokat just in case. Signe däremot, som lever efter parollen "I try anything once" försåg sig både en och tio gånger.

"Mamma, kan jag få lite mer sån där.. .. chihuahua".

"Med lite smör på tack"