Varje gång man borstar håret på Signe (och ofta Tora med för den delen) skriker hon som om man sticker kniven i henne, även om man typ badar henne i balsamspray innan. Nu tror jag inte att det gör så himlans ont egentligen, utan att det mer har blivit en grej av det, en typ jag-skriker-som-en-stucken-gris-när-jag-borstar-håret-grej. Hur som helst är det en jävligt jobbig grej. Och jag säger varje gång "Men om det gör så himla ont, så får vi klippa ditt hår så slipper du borsta det varje dag", och Signe skriker till svar "NEJ! INTE KLIPPA HÅRET".
Fram till igår då, då hon plötsligt svarar "Okej då", förvisso ackompanjerat av en djup suck, men ändå. Så jag agerar snabbt, lämnar barnen hos dagmamman och bokar därefter raskt in en tid hos frisören redan till nästföljande dag (hoppas på bättre utfall denna gång). Ser framför mig Signe i en kortklippt, lättskött page med en trendig mini-lugg som helt enkelt inte kan doppas i maten. Hela dagen är jag sådär lite smånöjd ni vet, sådär nöjd som man är när man tycker att man lyckats med något riktigt bra. Denna känsla varar ända till dess jag åker och hämtar barnen hos dagmamman och Tora och Signe springer mig till mötes.
"Mamma", ropar Tora glatt. "Signe har bestämt sig hur hon ska klippa sig"
"Jaså", hur då?", svarar jag förväntansfullt.
"Som Jack"
Det är bara hår, det växer ut igen.
Det är bara hår, det växer ut igen.
OMG!!! Spännande!
SvaraRadera